Aftonbladet – 2 december 1856, sida 1

STOCKHOLM, den 2 Dec. Utrikes Korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) : Paris den 23 November. Våra politici äro ännu alltjemt i färd med att känna det engelsk-franska förbundet på pulsen, att fråga sig om det: återtagit hela sin fasthet eller om det tvertom fortfar att vara försvagadt genom oenigheter mellan de båda regeringarne träffande fredsvilkorens verkställighet. Framställandet af en sådan fråga synes mig innebära en oegentlighet. Hvarje oenighet försvagar ett förbund, och det måste så vara, i synnerhet då denna oenighet rörer en europeisk handling, genom hvilken stormakterna, jemte sina underskrifter, bundit sin heder och sina fördelar: Huru med sakerna tillgått, synes mig klarligen framlysa af hvad som egt rum i Konstantinopel och af det svar kejsaren gifvit ryske ambassadören i Paris. Dessa tvenne omständigheter ådagalägga hvilkef värde kejsaren satte på att se England och Östertike samvetsgrant, såsom han sjelf gjort, uppfylla traktaten af den 30 Mars, och några biomständivheter gifvå stöd ät den tro, det ban, att börja med, blef lika öfverraskad som sårad af dessa båda makters mot hans uppfatning stridande anspråk, och af deras anmärkningsvärda öfverensstämmelse uti detta anspråk. Men då det rörer ett så allvarsamt ämne sork ett förbund mellan Frankrike och England, är Napoleon III icke den män, som ger vika för den första rörelsen, och af den Palmerstonska politiken låter förleda sig att handla i vredesmode. Hans förstånd, bos hvilket lugnet utgör en bland de karakteristiska egenskaperna, dröjde icke, gissar jag, att visa honom huru lättsinnigt, inkonseqvent och djerft det skulle vara, att utaf en orättvis, men likväl af åtskilliga; om än icke så alldeles ärliga, förevändningar motiverad handling göra en anledning till brytning, som på samma gång lätteligen kunde blifva en anledning till krig. Detta engelsk-franska förbund, som nyss 5 högeligen prisades af den allmänna rösten i sjelfva England, och af densamma firades såsom vesterng ointagliga bålverk, såsom en säer borgen för dess välgång, dess framåtskriände, detta engelsk-franska förbund har utan wvifvel synts Napoleon III förtjent att behandas råed mera varsamhet än den engelska poitiken syntes vilja egna detsamma. Franska egeringen förtörnades något litet, förmodör pg, men vår ambassädör i London kom till Paris; man öfvervägde der helt kallt förhålandena, och beslutet synes mig ha blifvit, itt man borde tills vidare låta England få sin vilja fram i afseende på Svarta hafvet, och sterrike sin 1 afseende på Donhaufurstendönens, intill dess det tydligare visade sig hvad erkliga meningen å båda hållen kunde vara. öljaktligen afböjde regeringen ansvarigheten pr en artikel i Constitutionnel, som skarpt slandrade Englands förfarande, men kejsaren inså sig böra såsom ett slags vedergällning ramhålla sin enskilta politik, och det är detta lan ganska bestämdt gjort uti sitt svar till hr le Kisselew. Häraf följer, att Frankrike och England ortfara att vara förenade, men hvem inser ikväl icke, att hädanefter ett första moln ägrat sig dem emellan och att detta utgör stt beklagansvärdt tidens tecken? Bland de engelska tidningar, som anstält betraktelser öfver kejsarens tal, känner jag ittills endast aGloben, och denna tidning inner sig särdeles tillfredsstäld.i afseende på vibehållandet af förbundets fasthet. Detta vittnar i mina ögon, att bladet icke har synverligen stora anspråk. Det öfversätter de.