Aftonbladet – 1 december 1856, sida 3

uppräknat det förskrifna kapitalbeloppet till sågon mindre del i penningar, till den större : ett parti halfskämd kabiljo och åtskilliga :unnor mera eller mindre vattensigtig potaus). Ja, det har gått så långt, att en viss ocentare (jag vet icke huruvida hans namn finnes i den på sin tid beryktade så kallade srocentareboken) för en förskriring å 1000 dr på ett års tid endast lemnade låntagaren hälften af summan, hvarvid ändå ockrarens rustru visligen anmärkte, det han hellre sunnat ge gäldenären två års respit, men dermot helt och hållet indragit penningebeloppet. Man finner således ljusligen, att räntan ädee tagit sig vissa otillbörliga friheter och, ängt ifrån att nöja sig med den i lag stadzade sexan, dels sardanapaliekt och kannibaiskt frossat på sina offer, dels satt dem på uTlväxt i en slags förgallrad bur, som i dagigt tal kallas gäldstugan. När nu bärtill sommer, att en staten tillhörig institution, anken, helt ogeneradt begagnar sig af öfserränta, att en med statsunderstöd försedd nrättning, den så kallade assistansen, är en ullärd procentare, tycks det verkligen vara id att krossa ett utlefvadt lagstadgandes vaven, hvilket endast varit lagbrytaren ett åtöje och den laglydige ett hinder. Du mins u sjelf; broder, huru du icke 1852, i brist vå kontanter, kunde fullborda din stora ny.dling vid Träsklösa — tiden tillät icke att rbjuda inteckning och ingen ville lemna pen: ar utan dylik, då alltid påräknelig säkerhet. — Hade det vid detta tillfälle varit dig efarlåtet att bjuda och långifvaren att emottaga io procent i stället för de lagliga sex, skulle iu antagligen erhållit mynt, och följande år ått en rik gröda i stället för nytt besvär och ya utgifter. Öfverräntan hade sålunda blifrit dig öfverrikligt godtgjord. På senaste tiden bar mani tidningsverlden .giterat för större samvetsgrannhet i fråga om rlofesedlar. I allmänhet fruktar jag att orofssedlarne nog mycket närma sig den beanta tartardepeschen om Sebastopols fall, som sfgick nära nog ett år innan det verkligen föll. Deri låge kanske en viss grad af välmening, men en oändligt större grad af rak sanning. Kanhända är det icke så förvånan!e, att en djupt missnöjd husbonde längtar