Aftonbladet – 1 december 1856, sida 2

——— — — — LV LL txtnssvsiisssmh0kNbr— — LLA L L mn det han sade detta, med sina gråa ögon på ett betydelsefullt sätt. Min nuvarande skickning, fortsatte baroner — Jag kan anförtro det till ett frumtimmer med så stor urskilning som ni — har afseende på några politiska fångar — jag vågar påstå att niicke baft någon aning om att ni hade sådana grannar, hvilka förvaras i den der fästningen; och han pekade med sitt finger mot den stora dystra bygnad, hvilken tydligt syntes från soffan der han satt. Verkligen ! var allt hvad lady Cleverton kunde säga, under det att en dimma drog sig för hennes ögon. Ja, bans majestät erhöll för få dagar sedan underrättelse om att hemliga stämplingar, någon tid förehafts på denna Öö, — någonting liknande en komplott för befriandet af de fångar, om hvilka jag talar. Blif inte förskräckt, milady, ni beböfver icke frukta att så farliga personer åter skola slippa ut. Hans konglig högbet prins Luigi, hvilken har öfverinseende öfver denna ö, skickade mig hit för att taga reda på saken. Ingenting atttala om; bara barnupptåg. Jag ansåg likväl bäst, förnämligast för fångarnes egen skull, att gifva order om deras ofördröjliga förflyttande härifrån. Lady Cleverton bade lyssnat till detta meddelande med samma känslor som en brottsling, hvars hufvud hvilar på stupstocken; men hon tillkämpade sig tillräckligt yttre lugn för att med liknöjd ton fråga: Och hvarthän ämnar ni föra dem? Det är min bemlighet, milady, svarade baronen med ett leende, så skarpt som udden af en dolk; det är min hemlighet, och han aflägsmade sig. Då Speranza kort derefter kom in till sin matmor, fann hon henne afsvimmad. Detta var tyvärr icke någon sällsynt tilldragelse; sedan flera månader tillbaka hade lady Cleverton. ofta dylika anfall af vanmakt. Det var den der förfärlige mannen, hviskade hon. Jag skall oratala allt för dig en annan gång; jag kan icke hålla tillsammans mina tankar ou, jag känner mig så sömnig. Speranza lade henne på softan, i hopp att hon skulle somna. Lucy låg helt stilla. Då och aå! kommo afbrutna ord, hvilka tydligen hade sammanhang med någon dröm, öfver hennes löppar; någon, som hon länge väntat, skulle komma, och hon måste ha sin blå klädning. En gång försökte hon att sjunga) första to