Aftonbladet – 1 december 1856, sida 2

— Såsom tillägg till den korta underrättelse, som i lördagsbladet meddelades om den af professor Cederschiöld föranstaltade fest för den åldriga barnmorskan fru Sandberg, göra vi oss ett nöje, att ur hr Cederschiölds tal vid detta tillfälle till en vidsträcktare krets sprida följande behjertansvärda ord, hvarmed talaren sökte väcka de närvarandes deltagande för de qvinnor, som troget. utöfva ett aktningsvärdt, men beklagligen alltför ofta missaktadt yrke. Kan det vara rätt, yttrade talaren bland annat, att dessa qvinnor, då de troget och redligt uppfylla sina ofta tunga plikter, skola vara blottstälda för menniskors missaktning, för nöd och bekymmer och det nästan säkra ödet att, då krafterna öfvergifva dem, vara hemfallna till en börda för fattigvården? Är det icke billigt, att rättvisa en gång vederfares dem, och att man erkänner deras nyttiga verksamhet och skänker dem den aktning de förtjena? För dem finnas inga belöningar, ingen uppmuntran, intet understöd för att lindra de tryckande bekymren om dagligt bröd; och huru många hafva dock icke vakat och bungrat under den fattiges låga tak? Huru många hafva icke tagit af det lilla de sjelfve egt, för att mot kölden skydda den på allt utblottade qvinnan eller omsluta den nyföddes skälfvande lemmar? Ja, troa mig då jag säger, att den varmaste menniskokärlek ofta utöfvas af dessa fattiga och obemärkta qvinnor, en menniskokärlek, som skulle hedra den idlaste qvinnas hjerta. Innan sällskapet åtskildes, tolkade biskop Thomander uti ett tal; blixtrande af det honom egna snille, som så väl förstår att både lysa och värma, professor Cederschiöld för hans ädla nit, att bringa heder åt en obemärkt förtjenst och för det tillfälle han lemnat åt så många att öfvervara den åt menniskokärleken helgade festen.