Aftonbladet – 1 december 1856, sida 2

Hvarje tornur i staden slår tolf — de båda qvinnorna i segelslupen blicka ifrigt forskande mot fästningen — de båda männerna i båten blicka ifrigt forskande uppåt -— icke ett ljud. — Ännu en timma — ett sekel — ir förgången, och samma dödslika stillhet berrskar. Hvad kan detta dröjsmål bebåda? vidnatt var den utsatta timman; affilandet af fångens kedjor och jsrnstängerna för fönstret, genom hvilket han skulle flykta, borde endast upptaga tjugo minuter. Kunde rymoingsförsöket ha blifvit upptäckt? men i detta fall skulle alarm blifvit gifvet, skott blifvit aflossade, röster blifvit hörda, — åtminstone ljus blifvit synliga — men allt förblifver tyst och mörkt som grafven. Eller kunde det vara möjligt att, i det sfgörande ögonblicket, ansigte mot ansigte med efgrunden nedunder, fångens mod svigtat? Tre år af kroppsoch själstortyr, tillämpad på det sätt som i neapobtanska fingelser sker, ba gjort hjertan lika bhögsinnade och oförfärade som Antonios modlöga. Under det att ombord på segelslupen och i båten dylika gissningar hviskande uttalades, blef fästningens massa för hvarje Ö onblick tydligare mot den alltmer ljusnande horisonten. Ännu tio minuter, och det skulle vara för sent för båten att aflägsna sig utan att uppväcka misstankar; attachen och Battista grepo således till årorna, lemnade med försigtighet sin farliga plats och rodde fram till segeislupen. Ungefär en tirama derefter bars lady Cleverton vanmäktig in i salen i sin villa. Battista vandrade vid samma tid fram och åter i sin anspråkslösa bostad nära hamnen, afvaktande med största otålighet den timma, som skulle föra till honom bans hemlighetsfulle kund från fästningen och med honom lösningen af förliden natts gåta. Han kom slutligen, och med underrättelser, vid hvilkas mottagande den ifrigt lyssnande Battista raglade tillbaka lik en druckep. Battista ilade till villan och fördes af den förfärade Speranza genast in till lady Cleverton. Han vill icke komma ut! utbrast den arme mannen med klagande röst, i det han slet af sig båret, han vill icke komma ut! Så förhöll det sig verkligen. Antonio hade nekat att rymma och var själf orsaken till misslyckandet af befrielseplanen förliden natt. Detta är rent vansinne ! utropade attachen. Den blick, som vid dessa ord vexlades emellan :Luey och Speranza, uttryckte ny ångest,