Aftonbladet – 28 november 1856, sida 2

dervisningen, som innevaranac ar ar gonsistorierna afgifvas, fullständigt inkommit. celes. T.J RIKSDAGEN. Den i gårdagsbladet omtalade, af grefve Gösta Posse väckta motion angående grundskatternas successiva kapitalisering, är af följande lydelse: pg Då jag går att väcka en motion åf så Fenönis gripande natur som den jag nu har att afgifva, så sker det ej utan medvetande af det svåra värf jag derigenom åtagit mig; men alla betänkligheter hafva vikit för den fasta öfvertygelse j.g hyser att denna motion, om den vinner framgång, kommer att utöfva det mest välgörande inflytande på mitt fåderneslands framtida öden. Under de senare året Har, som bekant; frågan om våra förbättrade kommunikationer växt i allt större proportioner, och det finnes numera snart sagdt ingen, som ej måste erkänna, att vårt lands industriella och politiska betydenhet nästan helt och hållet deraf är beroende: Det gäller nu ej mera att bevisa behöfligheten deraf, det gäller endast att visa möjligheten deraf, eller med andra ord att visa: hvarifrån tillräckliga medel skola tagas till det vidt utgrenade system af jernvägar, om hvars nödvändighet allmänna meningen numera är ense. Allmänna tonen tyckes i detta hänseende: mest hafva fästat sig vid det i andra länder brukliga så kallade statsskuldsystemet, och under det starka penningeflöde, som för ej så längesedan var kär i landet trodde män till och med på möjligheten att inom landet erhålla tillräckliga fonder för drägliga vilkor. Förhållandet bar i detta hänseende på den sednaste tiden fullkomligt ändrat sig. 1 stället för öfverflöd är här nu brist på penningar, och till följd deraf tyckes man numera vilja yrka på utländskt i stället för ett inhemskt statslån, alltjemt dock fästande sig vid ordet statsskuld såsom vid en trollformel, ur hvilken man tror att lyeka och välsignelse för vårt land skola framgå: Det ligger i menniskonaturen i allmänhet och vårt fölklynne i synnerhet ett visst behag för det obestämda fjerran, en viss böjelse att söka botemedel för stundens besvärligheter uti att kasta dem på en oviss framtids skuldror; en känsla af dylik natur tyckes det vara, som nu drifver vårt land att vilja i och för jernvägarne kasta sig i statsskuldsystemets armar innan vi försökt om ej medel kunna på annat sätt sätt erhållas. För min egen del hyser jag i detta hänseende en från allmänna meningen något afvikande åsigt. Jag tror nämligen att om i ett land finnes en massa af kapitaler, som den enskilta industrien ej förmår att använda, så är det ytterst välgörande om staten uppträder som låntagare och kas star in dessa kapitaler i företag, som äro för vidt omfattande för den enskilta industrien, men dock af nyttigt inflytande på landet i sin helhet. Om åter det är brist på kapitaler i landet, så att den enskilte endast med möda kan erhålla nödiga förlager till sina företag, så tror jag att statens uppträdande som låntagare nnder en sådan tidpnnkt kan för den enskilta industrien medföra rätt betänkliga följder; ty säge hvad man vill, så förmår dock krediten ingenting att skapa, den förmår endast att flytta kapitaler från de platser, der de ligga sysslolösa, till de piatser, der de behöfvas. Om derföre statskrediten framträder under ett ögovblick, då det redan förut är brist på kapitaler, så är klart, att denna brist derig nom skall blifva ännu mera känbar. Frågan om lämpligheten af statsskuldssystemets införande måste sålunda ytterst bero på huruvida i ett land finnes öfverflöd på kapitaler eller ej. Nåväl, mine herrar! finnes här öfverflöd på kapitaler inärvarande stund? Det lärer väl vara tämmeligen afgjordit, att såväl här som utomlands är brist på penningar. Om sålunda ofvanstående premisser äro riktiga, så lärer väl äfven deraf följa, att det i närvarande stund vore tämmeligen olämpligt att införa statsskuldssystemet i vårt land, såvida nägra-andra medel gifvas för. fullbordandet af det stora och för vårt framtida väl oundgängliga företag, hvartill eljest de genom statskrediten erhållna penningar skulle användas. Ett sådant medel finnes; och det är just användandet deraf som utgör föremålet för min motion. Då emellertid begagnandet sf detta medel kommer att strida emot äsigterna, för att icke säga fördomarne, hos mången aktningsvärd ledsmot af deita hus, så får jag på förhand bedja dessa herrar vara förvissade om, att endast den djupaste öfvertygelse om det gagneliga i mitt förslag kunnat förmå mig att genom dess framställande vilja bryta ned en mängd af ålder rotade förhållanden. Jag får sålunda usder anhållan om remiss till vederbörligt utskott föreslå: Grundskatternas successiva kapitalisering under loppet af tolf år och de härigenom inflytande kapitalers användande till uppbyggande af statens jernvägar. Det kapital, som härigerom kommer att vinnas, skulle, om man beräknar kapitaliseringen efter 5 procent, utgöra cirka 120 millioner riksdaler riksmynt, det vill säga cirka 10 millioner riksdaler riksmynt om året, en summa, utöfver hvilken jag ej skulle tro att statens årliga jernvägsbygnader kunna komma att sträcka sig. Nu hör jag invändningar från alla häll mot motionen; jag kan naturligtvis ej gissa hvari alla dessa komma att bestå. Jag vill -derföre endast upptaga till behandling trenne, hvilka jag är öfvertygad komma att göras: 1:o frågar man troligen hvarifrån jag vill taga medel att ersätta de årliga inkomster, som gå förlorade för statsverket derigenom att grundskatterna så småningom försvinna. Jo, mine herrar! dem skulle man taga precis på samma ställe, hvarest man eljest skulle taga medel för att betala räntorna