Aftonbladet – 28 november 1856, sida 2

tighet att muntligen u; a det vigtigaste af det icke införda dokumentet Tillåten mig nu att draga nytta af denna mig tillerkända rättighet, för att visa befogenheten af min slutliga anhållan. Navarro anmärker, att allt detta redan med vidlyftighet blifvit utveckladt i Poerios försvarsskrift, och att upprepandet endast skall orsaka domstolen onödig tidsspillan. Den tid I egnen till åhörandet af anklagades försvar, mina herrar,, fortsätter Poerio, är använd till det mest ädla ändamål. Mina berrar, i min försvarsskrift har jag åberopat mig på högt uppsatta. perzoners: kardinalers, ambassadörers, ministrars, generalers, vittnenbörd. Jag har uppmanat dem att afgifva derag. utlåtande beträffande mina åsigter och handlingar såsom offentlig person. Denne Iervolino, en person hvilken sålt sin själ till ett parti, som föresatt sig min undergång — denna typ af alla laster vågar att med de mest orimliga och nedriga beskyllningar fläcka fem joch fyratio :år af en anspråkslös, men oförfärad och fläckfri lefnad. Kunnen I, efter att ha låtit honom tala, förneka mig medlen till rättfärdigande? Om den lista på vittnen jag framlemnat är alltför lång. så afkorten den i er vishet, men förkasten icke alla dessa at mig åberopade vittnen under förevändning af att de äro för många. Beröfven mig icke, genom att så göra, medlen att försvara det som är mig dyrbarast — Jag menar min heder. ; Jag kommer nu till min sista begäran. Den 24 Juli 1849, sex dagar efter mitt häktande, fördes jag första gången inför ransakningskommissarien och tillsades att öppna ett bref, hvilket var adresseradt till mig. Man sade ätt det ankommit med posten och vore från markis Dragonetti. Så snart jag kastade mina ögon på brefvet, upptäckte jag genast den