Aftonbladet – 26 november 1856, sida 1

dessa samma ministrar, mot hvilka Poerio, som deputerad, aldrig underlät att, enligt öfvertygelse, ständigt tala. Nisco slutar med anhållan att få bevisa, genom tillförlitliga personers intygande, sannfärdigheten af att han var frånvarande från Neapel vid den tid, då TIervolino föregifver sg a stått i personlig beröring med honom i hufvudstaden. Settembrini, tillfrågad af presidenten, buruvida han har någonting att säga, reser sig och svarar: Efter de frågor min vän och medanklagade, Poerio, gjort angifvaren, har jag icke någon fråga för egen del att göra honom. Allt hvad jag kan säga är att jag aldrig förr känt Iervolino, och att jag önskar att jag icke nu lärt känna honom. Denna person är besoldad af polisen; han erhåller 12 dukster i månaden, förutom sportler, beroende af de tjenster ban gör. Se hur kan putsat upp sig; han ser ingenting mindre än fattig ut nu. Han omtalade sjelf allt detta för sina vänner, Nicola Rubinacci, Luigi, Mazzola, Ferdinando Lanzetta och Giovanni Luigi Pellegrino; han anförtrodde dem detta vid ett tillfälle, då Rubinacei beklagade sig öfver de svåra tiderna, och u pinanade honom att följa hans exempel, så skulle han snart blifva hulpen. Jag anhåller, att de personer jag namngifvit m blifva hörda som vittnen, och jag hoppas att domstolen beviljar mig åtminstone denna begäran. Jag begagnar mig af detta tillfälle för att erinra domstolen att jag är den ende bland de anklagade, som erhållit afslag på hvarje begäran jag framstält. Om nödvändigheten af några vittnens hörande beträffande mig icke visar sig genom denna persons angifvelse, så skall den icke mera visa sig, ty med undantag af denne ende denunziante finnes ingen som uppträdt såsom vittne mot mig under loppet af denna rättegång. :