Aftonbladet – 26 november 1856, sida 1

och varnar honom att icke förolämpa vittnet, som är berättigadt till aktning. Nisco svarar: Denina person är icke något vittne, han är en denunziante, en angifvare. Om ni icke vill tillåta mig att kalla honom baktalare, skall jag benämna honom med hans namn, och det skall vara tillräckligt, ja alldeles tiktydigt. Jag skall säga stt, han är en lervolino; detta namn är personifikationen af all mensklig uselhet. Nåväl, denne Jervolino bekänner sig vara medlem af ett hemligt förbund, bekänner sig under loppet af ett helt år ba emottagit och utfört uppdräg, stående i sammanhang med detta förbund. Denna erson bör således åtålas inför domstol och an icke höras såsom viitne. Må Iervolino komma hit och intaga plats på dessa bänkar, må han sätta på spel sitt eget hufvud; först derefter kunna hans underfulla uppdagelser, jag säger icke blifva trodda, men höras, utan att lagen kränkes. Nisco ingår derefter i. noggranna detaljer för att bevisa, att han, under den tid Poerio var minister, det vill säga från den 6 Mars till den 3 April 1848, icke en enda gång var i Neapel, och följaktligen, af fysisk omöjligbet, icke kunnat stå i någon kommunikation med lervolino på en ort, hvarest han, Nisco, icke fanns. Jag vet ganska väl, fortfor den anklagade, att Iervolino återtagit sitt förra yttrande i ett afseende, och i dess ställe förklarat, att häns anhållan hos Poerio, att blifva intagen i förbundet, skedde längre fram och då Poerio redan lemnat sin ministerplats. Men när skedde detta återtagande? Jo, då trovärdigheten af hans första påstående stirrade såväl honom som hvar och en annan i ansigtet. Men Iervolinos senare påstående öfverträffar, om möjligt, i orimlighet det förra. Hans af sigt var, förklarar han, att af Posrio blifva rekommenderad hos några af de nya ministrarne. Hos ministrarne ef den 16 Maj! —