Aftonbladet – 25 november 1856, sida 1

DOKTOR ANTONIO. EN BERÄTTELSE AF FÖRFATTAREN TILL LOBENZO BENONIo. Öfversättning från engelskan. ) TJUGOSJETTE KAPITLET. Fortsättniug. En blek, prydligt klädd, ungefär trettioåri man — en ferix bland angifvare, polisprefektens älskling — införes. Ettlångt ansigte, något koppärrigt, små, uttryckslösa ögon, en låg panna göra honom ingenting mindre än intagande. Han närmar sig med en uppsyn af antagen blygsamhet och oskuldsfullhet, särdeles fördelaktigt vittnande om hans förställningsförmåga. Iervolino är obestridligen den, hvilken af alla sina aktningsvärda medbröder bäst förtjenar det knapphändiga arfvode af tolf dukater, eller ungefärligen två pund i månaden, hvilket af polisen tilldelas honom; I motsats mot Gennaro och Marotta, hvilka med hög röst uttala sina beskyllninar, låter Iervolino sina med blyghet och tvekan falla från läpparne, i likhet med en person, 50m med svårighet drager sig saker till minnes; men sedan han en gåpg, genom ett ord af presidenten, eller en sammändragning af dennes ögonbryn, hittat på den rätta ledtråden, fortskrider han lugnt och metodiskt, men med bestämdhet och ledighet. Han berättar huru ban, som den tiden befann sig i stor torftighet och var i saknad af arbete, i anledning deraf, att den guldsmed, hos hvilken han vanligen arbetade, ( Se Aftonbl. n:r 219—223, 225, 226, 218—231, 233— 244, 246—250, 252—255, 257—2 h 267-274. BpT-261; 263, 265 0c