Aftonbladet – 25 november 1856, sida 1

NOD 719 SNS DNlDDDD DD RR det. Men han kunde icke namngifva några af dessa, ty han hade aldrig erhållit anvisning på några i synnerhet. Tillfrågad hyvilken grad han innehade inom förbundet, svaråde han, att han endast var en vanlig medlerå. Men då man fästar hans uppmärksamhet derpå, att hans svär står i strid med hans uppgift i den skriftliga förklaringen, erinrar han sig att hanar Nisco blifvit befordrad till unitariigraden. Åbnyo tillspord beträffande den ed han aflade, svarar han, att det enda han erinrar sig är att konstitutionen i den nämdes. Anyo tillfrågad om detta var allt och om icke en förändring af styrelseformen i eden omnämdes, svarar han, att den i början endastinnehöll förbindelse att upprätthålla konstitutionen, men att den, enligt hvad han hört säg af flera mediemmar, sedermera syftat på införandet af republik. (Härvid visar presidenten, liksom alltid då detta efterlängtade ord nämdes, tydliga tecken af gillande och tillfredsstälelse.) TIervolino erinrar sig icke de igenkänningstecken, hvilka man först lärde honom, men af dem, som längre fram blefvo honom meddelade af Settembrini, erinrar han sig orden: Vi äro allesammans barn, Rom är moåren, och ett tecken, hvilket bestod deri, att man vidrörde näsan och venstra ögonlocket med högra handens pekfinger. — Han var aldrig närvarande vid någon förbundssamrsankomst och visste ej heller om några dylika någonsin egde rum. Poerios sakförare fordrar, att Iervolinos förklaring, att den ed som affordrades honom hade afseende på konstitutionen, införes i protokollet. Så väl presidenten som allmänna; åklagaren motsätta sig denna begäran. Advokaten vidbåller sin fodran, Presidenten till-! frågar Iervolino ånyo beträffande edsformu-) läret, och Iervolino upprepar, att man förband sig att upprätthålla konstitutionem, men