Aftonbladet – 22 november 1856, sida 1

ett förfärligt fängelse. Kommissarien fordrade att han skulle intyga, det Nisco (en af hans medanklagade) var kassaförvaltare för föreningen för Italiens enhet. Caprio, en snickare, tvingades af kommissarien, i närvaro af fängelseföreståndaren och fångvaktaren, Carmine Bisogni, att angifva Nisco och på ed förklara, att han (Caprio) mottagit af enne herre sextusen dukater, för att dermed muta trupperna, och erböll löfte om sin frihet om han så gjorde. Errichiello (konditor) hade blifvit erbjuden en syssla, värd tolf dukater i månaden, om han vil!e understödja kommissariens planer. Dono (apotekare) förhördes icke en enda gång under de tio månader han hölls häktad. Carafa, från hertigdömet Andria, reser sig för att meddela en sorglig berättelse, Då han först arresterades var hans mor farligt sjuk. Sedan dess hade han icke hört något ifrån henne. Man hade till och med låtit honom förstå, att hans slägtingar icke vidare ville kännvas vid bonom. Signor Peccheneda,ledamot af kabinettet och polisdirektör, hade besökt ho bom i fängelset och försäkrat honom att hans sak skulle lätteligen ställas till rätta, endast han ville i en punkt vittna mot sin medanklagade, Poerio. Då Carafa vägrat härtill bade ministern tagit farväl af honom me; dessa ord: Ni vill således er egen undergång — jag lemnar er åt ert öde. En afton hade den olycklige ynglingen afsvimmat och i fallet skadat, sitt högra öga. Han ropade på bjelp, men ingen kom till hans bistånd. Det byiskades omkring honom, att han skulle förÅyttas till ett fängelserum, fullt af den vämjeligaste ohyra, och att hans undergång vore oåterkallelig. Efter en månads fängelse, under den samverkande inflytelsen af själslidanden och feberaktig otålighet att erhålla någon underrättelse om sin mor, dukade han