Aftonbladet – 20 november 1856, sida 3

fordrades för henne för att så pass återvinna krafter, att hon kunde uthärda en promenad i vagn i fria luften. Denna första promenad hade närs nog förorsakat ett återfall — åsynen af gatorna och militären, af leende qvinnor, stödjande sig på en väns eller en broders arm, under det att hon kände sig så ensam och öfvergifven — var en pröfning, svår att uthärda. Många märkte detta spöklikt bleka anlete, hvilket så ifrigt ejande tittade in i hvarje förbifarande vagn. Hvilka dåraktiga förhoppningar kunde hon väl hysa? Nu visade det sig isanning huru väl Antonio gjort då han kallat Speranza till Neapel. Hvilken annan skulle nu kunnat förstå eller trösta Lucy? Plötsligt uppvaknande ur ett tillståad af långvarig tystnad, talade hon stundom i timmar om Antonio, Speranza visste, om ingen annan visste det, hur god, hur kärleksfull, hur ädel han varit. Speranza kunde förstå hvilken vän Lucy förlorat. Hverför skulle hon väl försöka att undertrycka. sin sorg? Hvar skulle hon någonsin finna bans like? Hon hade rättighet att sörja honom, ja hon borde sörja honom. Hade han icke räddat hennes lif? Stundom äterfördes hennes tankar till den tilldragelse, som först fört henne till Bordighera, och hon började då tala om allt som passerat vid osterian, i Lampedusa, i Taggia, leende under det hon talade, — ett leende mer smärtsamt än tårar — och tycktes helt och hållet ha förgätit den förfärliga 15 Maj — till dess, vid ett olyckligt ord, hon plötsligen tystnade, och stora tårar framstörtade iron hennes Ögon. Dessa tårar liknade icke vanliga törar, af hvilka ögat. lång-. amt fylles och flödar öfver; de framstörtade verkligen ögonblickligen från ögonlocket. Lucy talade alltid om Äntonio så som man alar om en person hvilken icke mera finnes!