Aftonbladet – 20 november 1856, sida 3

na, att den heliga jungfrun skall taga vård om en ädel, förträfflig man. Vi måste ha förtröstan Lucy lydde Speranzas vink. Hon bad, arma varelse, och bemödade sig af alla sina krafter att icke duka under. Olyckan sammanför ofta en menniska med sällsamma kamrater. Den gör mer; — den uppdagar vänner, om hvilka man icke haft någon aning. Lucy Cleverton hade erinrat sig art hon genom mr X., den unge attachen, möjligen kunde erhålla några upplysningar beträffande de; i anledning af upploppet den 13 Maj, nyligen arresterade personer, eller någon förteckning öfver dem, som blifvit dödade; och hon skickade den 17 Maj om morgonen bud på mr X. ehuru med föga hopp om något lyckligt resultat, ty hon var föga gynsamt stämd mot sin så kallade kusin. Mr X. blef förfärad öfver hennes förstörda utseende; och hon lät af det deltagande, som röjde sig i tonen af hans röst, förleda sig att, i stället för en ceremoniöa förfrågan, skänka honom sitt förtroende. Hon omtalade för honom i hvilka förbindelser hon stod hos doktor Antonio, — huru mycket sir John värderade honom. Hon skildrade på ett enkelt och rörande sätt hans lif som provmsläkare i Bordighera, och hur hon återfunnit honom vid hofvet, arm i arm med kungen. Hon omtalade med okonstlad patos huru han lemnat henne den 15:de Maj, icke i partiandans raseri, men för att våga sitt lif vid bemödandet att hindra broder från att döda broder, och utan att veta det förrådde hon att bon ansåg denne italienare som den bäste, den klokaste och ädlaste af menniskor. Hon hade bedt mr X. komma tills henne för att anhålla om hens biträde vid hennes försök att utforska Antanios öde. Hon hade ingen annan vän i Nea. pel, på hvilken hon kunde förlita sig. — Vilja ban hjelpa henne? (Ferts.)