Aftonbladet – 20 november 1856, sida 3

bland de lefvande, då och då antydande, men med sakta röst och på obestämdt sätt, som om han icke varit i stånd att uttala det erforderliga ordet, sin önskan att få veta hvar han blifvit begrafven. Men Speranza ville alldeles icke taga för afgjordt att han var död. Inga advokater hade kunnat argumentera deremot med större skicklighet än denna olärda qvinna. Hennes takt och fyndighet voro, i och för sig sjelfva, förundransvärda, men verkligen beundransvärda då man besinnar att de voro alster af ett tacksamt hjerta. Skulle vi än taga det värsta för afgjordt, plägade Speranza säga, soch tro att doktor Antonio icke undkommit, hvilket man kan vara förvissad om att en så rådig man som han gjort, så hvarföre kunde han icke lika väl vara fången som död? Hade icke bennes cara, cara padrona läst i tidningarne, att hundradetals menniskor blifvit arresterade, i anledning af upploppet den 15 Maj, och huru lätt kunde ej, bland en sådan mäugd, namnet på en person blifvit bortblandadt. Det vore äfven det bästa; ty omjhan icke blifvit nämd, så kunde han desto lättare undkomma ur fängelset, utan att framdragas inför domstol. En vacker dag skulle signoran få se att Speranzå hade rätt. Doktor Ant nio vore icke af. den sorten, att ban kunde komma bort på detta löjliga sätt. Sigroran visste ganska väl, att han var en af konungens vänner, och en dag skulle konungen fråga hvart han tagit väen, och då skulle alla fängelser blilva ge-! nomletade och Antonio blifva funnenx. Om han lefde, skulle ban ha uttänkt något sätt att lita mig jå veta det, invände Lucy. Men, signhora, hur kan han finna budbärare om han ligger i fingelse med kedjor om händer och fötter? Men git honom tidn, fortfor Speranza med övertygande uppsyn och var förvissad, cara, cara signora padro