Aftonbladet – 20 november 1856, sida 2

rea ASA SMAEIV SA SUIS USTA VATIL en följd, på åtskilliga af det nationella partiets gamla koryfåer. I stället för att i allo hålla uppe de principer, som de under så lång tid förfiktat och hvilka de, om de med kraft och bestämdhet uppträdt, kunnat genomdriivmed stöd af det liberala element, som så :gjordt ligger öfver i Danmark, ha de förcedragit att temporisera och ackordera, och i stället för att göra gällande den fulla kraften af en nationel :politik, ha de företrädesvis velat ådagalägga sin diplomatiska fyndighet, sin sinnrikhet i att finna utvägar för ögonblicket, sin virtuositet i att hastigt finna sig till rätta i de mest besynnerliga situationer. På senaste tiden synas statsmän, af hvilkas föregåenden man kunnat vänta helt annat, till och med ha börjat betrakta upprätthållandet af det vacklande och tvetydiga status quo icke såsom en nödfallsutväg, utan såsom ett mål, som i och för sig sjelt kan vara eftersträfvansvärdt. Härutinnan torde de dock icke kunna påräkna något stöd af det nationella partiet, i synnerhet om det börjar allt klarare framstå, att man missräknat sig i afseende på le frukter, som under interimstillståndet skulle kunna vinnas för den nationella saken, och att frukterna af den bedröfliga tronföljdsändringen Rysslands intresse dessförinnan kunna göra sig gällande. Med hvarje dag måste det för danska statsmän bli alltmera klart, att : alternativet Skandinavien eller Tyskland redan under sakernas tysta utveckling blifvit en nödvändighet och att sålunda hvarje dansk minister, som icke omfattar det ena eller det andra af dessa systemer, endakt lefver för dagen, fruktlöst trefvande omkring bland nödfallsutvägar, som vågra månader mer eller mindre kunna uppskjuta, men icke undanrödja den alltmera inpå ifvet trängande nödvändigheten att välja mel:an dessa motsatta vilkor. Från den tyska sidan kan danska helstatsförfattningen ännu mindre påräkna några sympatier än från den dansk-nationala. Redan genom sina fordringar i afseende på de holstein-lauenburgska domänerna hafva de tyska stormakterna visat sig icke erkänna konseqvenseraa af helstaten, till hvilken de dock sjelfva stått fadder, och den tyska pressen har tillagt 1essa stridigheter mycken vigt, derföre att den insäg att de kunde innebära ett slag, riktadt emot helstaten. Då helstatsförfattningen förlidet år sanktionerades, tego tyska makterna stilla, emedan uppmärksamheten i Tyskland då förcträdesvis var riktad åt annat håll. Man erfar nu, att protester blifvit afgifna, som afse att draga Danmarks inre förhållanden under tyska förbundsdagens kompetens, och som torde hotas med allvarsamma förvecklingar, då man vet, att de tyrka staterna både i norr och söder ba gjort den erfarenheten, att en smula bitterhet och nationel värma mot Danmark är det lättköptaste sätt att vinna popularitet och ett säkert medel att afleda uppmärksamheten från Tysklands inre förhållanden. Under det helstateförfattningen sålunda både genom sin inre ohållbarbet och genom yttre omständigheter hotas med upplösning, framträder alltmera öfvertygelsen om nödvändigheten af er revision af det bekanta Londonprotokollet och om en union mellan de tre skandinaviska rikena. Den ena artikeln efter den anåra i de mest ansedda engelska och franska blad, röramde detta ämne, vittnar tillräckligt derom, att uppmärksamheten på allvar är vänd åt detta håll. Äfven inom den liberala och antiryska pressen i Tyskland börjar efte. hand en riktigare åsigt om betydelsen för bela Europa af ett nordiskt statsförbund att göra sig gällande, liksom äfven ett erkännande, att så väl förhållandenas inre natur, som de yttre emständigheterna innebära en trängande anmaning till upprättande af en stark skandinavisk makt. Ett a? de mestakjade tyska blad, Preussisches Wochenblati, yttrar i en ny artikel öfver detta ämne, att frågam om en dylik union icke endast är en dynastisk, utan att den lofvar en politisk orzanisation, rom, då den en gång inträdt ilifvet, endast kan vara öfverensstämmande med let europeiska intresset; ty å ena sidan skulle Europa bli befriadt från den objelpliga danska helstatens feberoro och å andra sidan förete ett statsförbun i, som, genom sin natur öga egnadt för offensiven, deremot skulle kunna göra ett mera energiskt motstånd mot rila öfvergrepp i norden, än de nordiska rikena nu i sitt splittringstillstånd förmå, då itminstone Danmark befinner sig i ständig fara att bli en lekboll för främmande inflytande. Att under sådana förhållanden yttra, att de danska förhållandena och förvecklingarne alls icke angå Sverge, att det med andra ord bör bstrakias med orubblig likgiltighet om vårt sydliga grannrike antingen uppslukas af Tyskand eller förvandlas till ett ryskt prokonsuat — någonting som, vi upprepa det, tili följd af ställningen inom danska konunganuset skulle kunna inträffa lika väl i morzon som i öfvermorgon — sådant kan möjigen anstå en eller annan tidning, som anser politisk visdom och sjelfständighet ligga uti utt taga munnen full, lika godt med hvad, nen näppeligen någon politiskt tänkande :vensk med blick för framtiden. Att de förenade rikena vid en tidpunkt sådan som den närtvarande, så fort som möjigt bli på ett tillbörligt sätt representerade vid det danska hofvet, synes oss emellertid, såsum vi ofvan antydt, vara af den allrahögsta vigt, och angelägenheten deraf borde minst unna förbises af den nuvarande statsminitern för utrikes ärendena, —