Aftonbladet – 20 november 1856, sida 2

Underrättelser. Lucys oro och ångest under den mördande striden, de vexlingar från hopp till fruktan hon måste utstå hvarje dag af denna, som det föreföll henne, ändlösa vecka, hvilken följde efter katastrofen — den modlöshet, i hvilken hon småningom försjönk vid misslyckandet af hvarje förnyadt försök att erhälla upplysning om Antonios öde — allt detta måste vi öfverlemna till läsaren att föreställa sig. Att skildra ett så ångestfullt tillstånd, skulle vara ett alltför hjertslitande uppdrag, och äfven ändamälslöst. Hvem skulle väl med lefvande färger kunna måla själslidanden sådana som hennes? Hvilka ord som helst måste synas matta i jemförelse med den sorgliga verkligheten. Så länge någonting var att göra, så länge nya kanaler till upplysning funnos att söka, så länge höllo sig Lucys själsoch kroppskrafter underbart uppe. Men då alla de källor, till hvilka hon kunde finna tillträde, voro uttorkade — då allt blifvit försökt som kunde försökas — då för henne intet annat återstod, än att lägga sina händeri kors på bröstet och säga: Antonio är död, eljest skulle jag ha hört något ifrån honom — då eukade