Aftonbladet – 20 november 1856, sida 2

Vår doktor satte icke tro till någondera af dessa uppgifter, men fruktade det värsta ianledning af båda. Han giek öfver Piazsa Reale, hvarest han fann en fruktansvärd -tyrka af infanteri, kavalleri och artilleri uppstäld framför palatset, och skyndade framåt i den riktning hvarifrån skjutandet hördes; men innan han hunnit hundra steg vidare fann han vägen spärrad af en barrikad, som man höll på att uppföra. Utan att uppehålla sig med att göra :irågor, banade han sig fram genom de hinder, som stängde vägen, och skyndade med snabba steg till en annan barrikad, hvilken han såg längre fram, och från hvilken det ihållande skjutandet tycktes komma. Flertalet af dess försvarare tillhörde synbarligen den bildade klassen och var till största delen helt unga män, en del knapt öfver gossåren, och tillsammans icke mer ag J Tati a antalet. I anseende till barriens höjd kunde de angripande icke ses från den plats, der Antonio befann sig men att döma af den välunderhållna elden, kom den från en disciplinerad trupp af ansenig styrka. Antonio var en sekund villrådig huruvida några ord ifrån honom skulle kunna vinna gehör, men inseende ändamålslösheten, i ett dylikt ögonblick, af något medlingsförsök, blickade han sig omkring i hopp att upptäcka ett gevär. Anblicken af en svårt sårad yngling, som låg på marken vid hans fötter, ändrade ögonblickligen riktningen af hans tankar. Det fans andra och heligare plikter för honom att uppfylla, än att döda och blifva dödad. Han lade sig på knä oredvid den sårade, tog fram silt fodral med nstrumenter, och började undersöka och förbinda såret. Den ene efter den andre af de stridande rullade ned på marken, somliga svårt sårade, somliga redan döende. Antonio var