Aftonbladet – 20 november 1856, sida 1

med kunna tita af er,i det ögonblick, då ni sade till mig: Nå,-miss Davenne,; tänk om ni skulle försöka att gås och hon försökte att härma hans sätt att tala. Sjelfva tonen i er röst återljuder ännu i mina öron;, Dyra, ädla vän! utropade Antonio; aldrig — nej aldrig gick den.ringaste af mig visade vänlighet. förlorad på er. Jag bekänner, att jag var. grufligt rädd.i denna stund, och derefter ytterligt glad. Ja rädd att jag skulle vara halt, sade Lucy, soch glad att-jag icke var. det. Åntonio-såg på henne -med öfverraskning. Se så, sägvatt så icke var, om ni vågar, yttrade Lucy skämtsamt. e Jag ämnar icke förneka att så förhöll sig — så till vida måste jag göra rättvisa åt er skarpsinnighet, Unga fruntimmer, fortsatte Lucy, i samma lekande ton, äro icke alltid så blinda eller sä enfaldiga, som det faller dem in att visa sig: Jag blef aldrig narrad af det är ingenting annat än en vrickning; pappa blef det, men; icke hans dotter. Jag visste från början. att mitt ben var afbrutet. Antonio spärrade upp ögonen. Hvilket djup af förställning jag upptäcker hos -er, sade han slutligen, krattähder Det tyckes nu som om det varit ni som narrat mig. Ni visste verkligen att ert ben var afbrutet och sade ingenting derom, icke ens till.mig. aNej, svarade Lucy. Jag beslöt att ni skulle hafva fulla fördelen af ert välvilliga bedrägeri... Jag tillät er att bedraga mig -:så mycket ni bebagade. ) Antonio svarade intet, men tog den lila Kvita hand, som hvilade på kanten af stolen, tog. den, i sin. och; höjde. den. långsamt och med öfverläggning till sina läppar. Den skarpa, tydliga knallen af en gevärssom om det varit i går. . Jag skulle till och