Aftonbladet – 19 november 1856, sida 3

td altaret -Jgens vänliga väsende-tillvann henne medlidande, Mar uttog henne från fängelset, der bon från förIsta början blifvit behandlad med mensklighet och I godhet, samt öfverlemnade henne åt en aktad familj för vidare omvårdnad. De förmögnare invånarne i Offenbach sammansköto penningar, magistraten förökade summan till 150 gulden årligen, och man uppdrog åt en af lärarne i:staden, hr Eck, att undervisa Karolina (så kallade man henne, emedan detta vamn sågs på en af hennes klädespersedlar). Hvem var, hvem är bon? Hvarifrån kom hon? Hvad är det för ett språk hon talar? Hvilka äro hennes föregående öden? — Vi hafva framför oss en qvinlig Kaspar Hauser. i Hvad man först hade att göra, var att söka finna någon person, som förstod hennes språk. Man förmodade bland hennes omgifning att bon talade un-gerska; I ändamål att utröna detta, afsände storhertigliga regeringen i Darmstadt till Offenbach .några soldater af ett österrikiskt, i Mainz förlagdt fegemente, hvilka voro ungrare. Riktigt; flickan förstod och talade ungerska, ehuru icke den rena ungerskan, utan en Pprovinsdialekt. Genom detta första och andra derpå följande samtal, äfvensom genom meddelanden af hennes lärare Eck, som ännu älljemt fortfar med bennes undervisning i tyskan, har man, efter flickans egna uppgifter och berättelser, hvilka aldrig varit hvarandra motsägande, småningom vunnit följande upplysningar: 4 Kärolina hör jutill sitt femte eller sjette år bott i ett ensligt beläget, stort, qvadratformigt hus (ett slott?), i hvars närhet fanns en park, en trädgård mm. Midt på gårefen var en brunn. Fadern var död, men modren eller en bennpes sällskapsdam visade ofta barnet faderns bild. Uppasningen förrättades af betjenter och pigor. Slottets eva flygel beboddes om somrarne af (en modrens orkel jemte bans son. För den förre kände lilla Karolina fruktan. Det var inne hos honom so n. modren en dag tog afsked af henne, hvarefter hon lemnade slottet. Då K. några dagar derefter leker i parken, framrusar från en buske en man med långt skägg, bemästigar sig henne och för henne med våld bort — hurn långi. vet icke KE. Då hon kommer till sans igen, befinner hon sig i ett henne obekant rum, hos en person som -kallar sig Berta. Bredvid d ttarum låg et annat, jemte ett-kök. Alla tre rummen befunno sig under marken bredvid en koja midt i skogen. Pa denna underjordiska boning äfvensom den derinti!l stötande hyddän har K. lemuat den noggravnåste beskrifning. Maunen, som förde benne dit, kallades af Berta Eleasar. Han försedde hvar åttonde jag de båda qvionliga eremiterna med lifsmedel i rikt mått. . Det fattades .dem. ingenting. Så länge Eicasar var. tillstädes (ban talade med. Berta på ev främmande språk);. fick K. icke lemna den underjordiska boningen: Men då han var borta och icke väntades, gjorde Berta ofta spatseftuter i skogen med K., mot hvilken hon öfverhufvud alltid visade sig god. K:s enda sysselsättning var strump-stickning. Så hade sju till åtta år förflutit, un-der hvilken tid Berta sökte stilla Karolinas längtan efter sin mor med den försäkran, att hon snart skulle blifva återförd till henne, då en dag en man (Eleasar ?) aflemnade i skogskojan en två till tre månader gammel gosse. Med honom (han kallades Adolf) tillbragte K. ytterligare 6 å 7 år på detta stulle.— Efter sålunda förflutna sexton till sjutton år och då K. var mellan tjugo och tjugotvå år gammal, meddelade henne Berta en dag den glädjande underd rrättelsen, avt honinom kort skulle få återresa till sin xmamma. Verkligen blef K. en af de föl-jande dagarne sorgfälligt klädd och prydd med guldringar samt sin mors medaljong o..s. v, och sedan: natten inbrutit, lemnade båda sin boning (Adolf fick blifva qvar), funno en vagn med hästar och kusk, stego uti den och reste af, oupphörligt åkande allt Ispgre och längre, under tolf till fjorton dagar. K. fick icke lemna vagnen; B. sörjde för allt. Kusken frånspände hästarne hvarje afton, merendels vid enstaka värdshus, och spände dem om morgonen åter för. Vidr slutet af. trettonde eller fjortonde dagen kommo de in i en skog. Berta förkunnade nu, att de. kommit i mammas granskap, att de skulle stiga ur, låta kusken köra förut och sjelfve följa efter till fots. Lifsmedel togos ur vagnen, och man slog sig ned under ett träd. Berta går under nå gon förevändning tillbaka till vagnen, försvinner och kommer icke mera åter. Det öfriga kan man lätt tänka sig. Sedan den olyckliga Karolina irrat hela tre dagar omkring i Spessartskogen, ty denna var det, påträffades hon af en fullvuxen flicka, som förde henne till en torftig hydda, der hon fick gå ull sängs. Morgonen derpå är den okända försvun nen med K:s kläder och ringar och tyvärr äfven med medaljongen, som innehöll modrens porträtt: Hyddan beboddes äfven af en gumma, hvilken lemnade åt Karolina några af sina gamla kläder och visade henne sedan ut ivida verlden. Hon vandrar bort och blir efter några dagar, hvarunder hon herbergerade af medlidsamma menniskor, anträffad af den ofvannämde polistjenstemannen och förd till Orenbach. — Detta är ett sammandrag af flickans bistoria, hämtadt dels ur den detta år i Frankfurt am Main utkomna skriften Tvenne barns långvariga underjordiska inspärrning, efter det enas muntliga meddelanden; ett bidrag. och en uppfordran till afslöjandet af denna dystra hemlighet; af Fr. Eck, lärare i Offenbach dels från muntliga uppgifter af henne sjelf. Jag beklagar, att under mitt korta uppehåll. i Offenbach Karolina icke fanns på stället, hvarföre det intressanta och lärorika i ett personligt samtal med henne gick förloradt för mig. Hr Eck lofvar meddela de psykiska resultaterna af detta mstora bdarns undervisning och uppfostran. Det stora barnets, som var obekant med tusen alldagliga saker och kände sig förvånadt öfver så många underbara ting, öfver såmånga menniskor, Sfver måne och stjernor m. m., betedde sig i början alldeles som ett vanligt barn, men gjorde hastigare framsteg. Nu kan hon tala tyska, läsa, skrifva och räkna m. m. Att hon bibebållit lifliga erinringar från sitt vistande bos modren, kan icke föruvdra, emedan de höra till ljussidan af henves lif. Men h-så som föreföll mig besynuerligt i berättelsen om e yitranden hon haft var, att hon sade sig först i Offenbach bhafra seit månen och stjernorna. Den sattliga himlen har, som bekant, på alla barn en gästan magisk tjusningskraft. Intill sitt femie eller sjette år måste hor nödvändigt hafva sett den. Och iet har hon förgätit? Om Gud och ett lif efter detta hade bon icke haft sågon aning, och hvad bönen var visste hon icke. Hennes hjerta var barnsligt rent, och är det, enligt. kennes lörares försskran, ännu; Han omtslade för nig rörande. yttranden och andra bevis på hennes jertss naturliga godhet. Då regeringen i Darmstadt på ett sätt, som gör len heder, omfattat saken, så kan man förutsätta utden redan gjort österrikiska regeringen erforderiga meddelanden; och vi hoppas att det skall lycsas bättre belysa denna ådystra hemhghet, än som, paktadt den berömde krimivaljuristen Feuerbachs benödanden, förhållandet. var med Kaspar Hauser. Deta olyckliga och, som det vill synas, mindre äolamålsenligt uppfostrade hittebarns tragiska slut masar till yttersta försigtigbet vid den projekterade rean med Karolina till hennes hemland. Men detta vafva troligen hr Eck och hennes öfrige vårdare relan sjelfve sagt sig. Måtte dessa ädelsinnade menriskor få samma glädje af sin skyddsling som abbe le YEpee fick af sin döfstomme! (National-Zeitung). — — Koppartrådens motstånd mot den tlekriska strömmen. Direktörerne för det atlantiska teegrafkompaniet i London läto nyligen anställa förök, föratt öfvertyga sig om, buruvida det mottånd, koppartråden på en betydlig längd gör den lektriska strömmen, möjligen kunde föranleda hinler i deras förehafvende. Ett Londonerkompani,