Jag tjenar och Afven jag ljenar,, jemte några betraktelser om militärens stållning i ett konstitutionelt samhälle (). I. Begreppet eller rättare sagdt talesättet blind lydnad har uppkommit från den :ovilkorliga börsamhet, som uti krig underhafvande städse måste visa emot förmäns bud och befallningar, och hvilken är hufvudvilkoret för disciplinens vidmakthållande, samt dymedelst äfven för möjligheten af framgång i krigförandet.. Nödvändigheten af denna ovilkorliga lydnad har aldrig fallit någon in att betvifla eller bestrida. Men att den derföre bör vara blind, d. v. s. beröfvad allt förnuftigt eftertänkande, är alldeles falskt. För att kunna lyda måste man dock alltid begagna förständet. Ja! i krig inträffar det ganska ofta, att underhafvande måste modifiera erhållna befallningar efter omständigheter, hvilka äro den befallande obekanta, och detta mera, ju högre den lydande står, och mindre, ju lägre han står. Härtill kommer att order nästan aldrig kunna vara fullt tillräcklige och omfattande, utan oftast måste kompletteras af den underhafvande. Allt sådant måste visserligen ske på den lydandes egen risk och ansvar; men ve den armå, der man så väl lyckats inplanta den blinda lydnaden, att den underhafvande, för att fria sig från all efterräkning, städse handlar blindt och utan tanke efter förmäns föreskrifter; den skall sannerligen icke skörda många lagrar. En förståndig befälbafvare hänvisar derföre alltid mera på ändamålet med en befallning, än på sätet för dess utförande. Vi finna således, att just i kriget, der den blinda lydnaden skulle hafva sitt rätta hemvist, blindheten aldra minst är på sin plats. Vida mindre farlig är densamma i fred, der ansvaret. aldrig är så stort, och man skall äfven finna, att begreppet blind lydnad alltid frodas bäst i de armåer, hvilka räkna de flesta åren sedan sitt sista fälttåg. Konungen är i Sverge armåns högste befälbafvare, enligt en gammal plägsed, som blifvit bibehållen sedan urminnes tider, och hvilken varit rättfärdigad genom de flesta svenska regenters utmärkta krigaresnille och militäriska duglighet. Såsom armåns högste befälhafvare har konungen, likasom hvarje annan förman, rättighet att af hvarje underhafvande: fordra ovilkorlig lydnad — i alla militäriska frågor. I alla andra hänseenden är han lika litet befogad att göra denna fordran hos militären, som han kan det hos nägon annan embetsman eller hvilken medborgare som helst, utom i de fall, hvilka lagen föreskrifver. Konungen är i detta afseende i nästan samma ställning, som armåns högste befälhafvare i England, hvilken såsom en statens embetsman blott har rättighet att fordra lydnad i sådana fall, som lagen stadgar, men för öfrigt alldeles icke kan tillvälla sig någon godtycklig makt. Enda skilnaden består deruti, att denne senare är ansvarig för sina handlingar, då konungen här deremot är personligen fri från allt ansvar, och blott krigsministern kan åtslas för olagliga åtgärder. Ej-heller kunna vi begripa hvad konungen egentligen skall göra med den ovilkorliga eller, om man så vill; blinda lydnaden 1 -andra hän eenden, än rent militäriska. Grund: lagen och disciplinen lägga tillräcklig makt i hans: band, ej allenast att försvara riket emot utländska fiender, utan äfven att kufva inr: oroligheter, i fall så NE skulle hända att nägon del af hationen på ett våldsamt och emot grundlagarne stridande sätt sökte göre sina Önskningar gällande; ett fall, hvilke dock numera föga torde vara att befara hos ett folk, zom sedan urminnes tider med f: afbrott befunnit sig i åtnjutande af en lag bunden frihet, samt för närvarande befinne: sig i ett tillstånd af inre och yttre framåtskridande, Med afsky bortkasta vi den tanken, att man från tronen med välbehag skulle se utbredandet af läran om den blinda lydnaden quand meme i armån, för att af densamma så småningom skapa ett villigt verktyg för utförandet af en statskupp, hvarigenom den verkställande makten skulle erhålla större utvidgning, än åt densamma för närvarande genon grundlagen är inrymd. Att sådant ej ken vara meningen, derför böra de konstitutionella tänkesätt, hvilka man förmodar hysss af såväl den konuog, som nu bekläder Sverges tron, som af hans son, tronföljaren, vara er borgen; Att icke heller armån, såvida der ej. ville begå mened, skulle .kunna låna sig till ett sådant företag, skola vi strax visa. Etf faktum är emellertid, att Järan om der blinda lydnad-n på högre ort icke allenast varit väl sedd, utan äfven till följd af åtskilliga mi litärchefets utömordentligt nitiska, bemödanden tyvärr mer än önskligt vore fattat rot