Aftonbladet – 18 november 1856, sida 3

heterna, rezignerade och efterträddes af administrationen af den 6 Mars. Sådana personers, som Carlo Poerio, Saliceti och Savarese, uppstigande till makt bebådade ett slutligt afgörande af den invecklade sicilianska frågan.. I: närvaro af konungen hölls den 7 Mars en öfverläggning, hvilken äfven lord Minto på inbjudning öfvervar; och hyarvid en mängd förordningar, som ansågos böra tillfredsställa sicilianska folket, undertecknades. Parlamentets sammanträdande, redan af provisoriska regeringen bestämdt, stadfästades genom en i konungens namn utfärdad kalYelse till samma dag. Neapolitanska regeringen beviljade Sicilien eget parlament och egna ministrar, med undantag af minister för utrikes ärendena, och Ruggero Settimo, den på sin tid mest populäre man och inkarnationen, så att säga, af sicilianska. revolutionen, utnämdes i Ferdinand II:s namn till guvernör öfver ön. Tillsättandet af en särskilt minister för Sicilien, hvilken skulle vistas i Neapel och vara ett medium af meddelande emellan styrande makten på ön och konungen, beslöts, och Commendatore Seovazzo, en sicilianare, utnämdes till denna värdighet. Men den kinkigaste och Vigtigaste noen den, som handlade derom att icke någon annan arm än en eiciliansk skulle få inqvarteras på ön utan parlameötets samtycke, för bigioks helt och bållet. Det förefaller i sanning förunderligt, att lord Migh hvars när varo alla dessa mått och steg beslötos, icke erinrade om denna lifsfråga, ban, som endast få dagar förut eller den 1 Mars skrifvit till lord Palmerston: Sicilianarne äro, då de söka att ställa sina privilegier under skydd af sina landsmän, dertill berättigade af sin erfarenhet, och det finnes, i bahning, ingenting i den nuvarande re