Aftonbladet – 17 november 1856, sida 2

Attachen visste ej hvad han skulle tänka om sin tögförnäma slägtings enka. Då-allv kommer omkringp, tänkte: han; säger den bästa af hennes: kön nej; till. Pompeji, . Vesuvius och san. Carlo, under: förevändning af svag Helsa och niedstämning, .men på hofvet. skall hon, vore: hon än döende., Den fiffiga attachens förutsägelser besannades ej. Då lady Cleverton: slöt sig. till den kungliga cirkeln, fann hon allt. och: alla se ut ungefär på samma sätt som de pläga vid dylika tillfällen; det var till och. med omöjligt att säga, att det var någon brist på högättade personer. i samlingen. Måhända. var det i.anledning af de,nya elementer, som blifvit införda, något större liflighet; och säkerligen mindre tröghet än vanligt. Om någon afvikelse från hofetiketten visade sig, så gafsexemplet af kungen sjelf, -hvilken, gående från grupp till grupp och skakande hand samt artigt samtalande med enbvar, spelade medbörgarekung med mycken naturlighet: Han: var. enkelt klädd, och om det icke varit för stora korset af. San Genmnaro-orden och den vördnad som visades horiomy skulleman kunnat taga honom för en af gästerna, och icke en af de bäst utseende heller. Lång, mager; gråhårig och närsynt, med föga annat tilidragande eller vördnadsbjudande än sin säkrå hållning och gång, liknade Ferdinand den andresnarare en tillåren kommen kavalleriofficer på half sold, än en trettioåttaårig konung. Men lady Cleverton betraktade honom med dblandad: beundran. Allt: hvad hon Hört af doktor Antonio om Ferdinand sjelf, eller. hans ätt, var i detta ögonblick förgätet, och de skuggor, som af ledsamma föregåenden voro kastade på hans pannay försvunno i den glorig af! popularitet, hvilken i hennes ögon omslöt honom -— denne furste, hvilken, som en filosof, gifvit efter för allmänna Oopinlionens röst, — denne furste; hvilken, likt en