Aftonbladet – 17 november 1856, sida 2

en far, beviljat sitt folks böner. Förtjenade icke. han, -hvilken utbredt sällhet öfver ett helt land, sjelf sällhet och välsignelse ? Men den unge attachen, hvilken satt sig i sintiet att vara Lucys cicerone, ville icke tillåta henne. jatt öfverlemna sig åt sina. betraktelser. Betrakta dessa båda, berrarn, sade han, emellan hvilka hans majestät promenerar? den som går till höger om konungen är Bozzelli, inrikes ministern, nyligen en flygting; och den andre, den med det stora hufvudet och yfviga håret, är Carlo Poerio, ministerh. för allmänna undervisningsverken. Det enda man vet om dessa personer är att de båda äro jurister och ofta vårit arresterade af politiska orsaker, utan att man likväl någonsin kunnat bevisa något emot dem. Och nu äro de, som ni ser, det oaktadt Neapels lejon och betraktås såsom kabinettets tvenne förnämsta pelare.n I : Den person, som: attachen kallat Poerio, tilldrog sig i hög grad Lucys uppmärksamhet. Han hade denna breda kraftfulla panna, hvilken hon så mycket beundrat hos doktor Atitonio, klara, genomträngande, bruna ögon, och tunna sammantryckta läppar vittnade om en okuflig: vilja. : Den. der magte unge männen, med ljust hår, som ser så tankfull uto; forfor ettachen, hvilken, blott han fick tala, föga frågade efter huruvida någon lyssnade till hansord eller ej; är professor Settembrini, utgifvare af ett ledande blad. Han var i fråga: till en mivisterplats, men någon opponerade sig deremot, på grund deraf, tror jag, ätt han ser så ung ut. Men ni kan taga för afgjordt att han i framtiden blir en af lagstiftarne i detta land. Och så blir äfven den der gamle mannen me glasögon med guldbågar, hvilken nu går förbi 088 — en embetsman som bästigt kommit size upp; jag har glömt hans namn, Paron — eller någonting ditåt — nej Pironti, så är det;