Aftonbladet – 17 november 1856, sida 1

pen iden Andres person? Är icke den senare endast en repetition af den förre, den ene liksom den andre en orubblig representant af ett i sig sjelft orubbligt system, men hvilket Gud, genom den Nemesis, som, en straffets engel, står redo vid foten af hans tron, skall krossa i skärfvor. Frankrikes plats, så vida det vill behålla sin höga rang bland Europas nationer, är i samma led med civilisationen, icke i bredd med kossacker och baskirer, hvaraf antagligen Paris åren 1814 och 1815 fick fullkomligt sitt lystmäte, och af hvilken olyckans och skymfens tid minnet odödligt lefver på den franska sångens läppar i Berangers fosterländekt glödande qväde: Nos amis, les ennemis,. Det vore nästan en skymf att förmoda, det fransmännen, verldens mest intelligenta folk, icke sjelfva känna sin kallelse, Den, som under sista fejden med Ryssland gästade deras land, kunde lätt förspörja, huru till och med blusen uppfattade kriget som ett heligt krig, huru åtminstone folket hoppades, att 1855 skulle, till god del, återgälda 1812. Och Napoleon III är en allt: för klok, alltför beräknande furste, att sätta sig i strid med sitt lands sympatier; ban är för fin att låta dåra sig af Rysslands politiska koketterande. Han vet dessutom, bättre än någon annan, att Frankrikes tron är bygd på hjul, som rullar,, han har sett den rulla indan tvenne hans närmaste företrädare, och han har sjelf för länge gått i olyckans skola, ör att äfventyra vägspelet att sätta sig i öppen sirid med sitt folks sympatier. I sammanhang med det lilla missförstånd, som sålunda yppat sig emellan Fsankrike och Bogland, hviskar man, att den titel af honorarieledamo, som minuthandlareklassen i LonÅ Å skalken Canrobert, eodast gifvits för att i förbiommeradt språk få untyda, att den tappre och högtförtjente tält