Aftonbladet – 17 november 1856, sida 1

mycket sysselsatt tidningarne, är ett litet äktenskapsgnabb, hvilket, sedan nu smekmånaden är förbi, uppstått emellan Frankrike och England; man boppas dock, att det icke leder till boskilnad, utan: att derpå med fog kan tillämpas vår store historieskrifvares ord: Litet gnabb ibland skadar intet grand. Visserligen har Ryssland bredt ut sina kolossala behag, för att dymedelst fånga Frankrike i sina nät; men om också det vidunderliga derstädes tidtals varit på roodet, har man i allmänhet allt för mycket förtroende för la grande nation, för den fransyska espriten, att den någonsin i längden kunde komma att gå hand i hand med det halfeiviliserade barbariet, med den smekande, städse under böjliga former framträdande, men i bottnen jernhårda slaviska illistigheten. Det ligger Alma, Inkerman, Tschernaja och Sebastopol emellan en sådan förening, för att icke uttala ett namn, som, efter hvad jag hört åsyna vittnen beI rätta, för ej längesedan kom gamla ärorika, men sönderskjutna fragmenter af Napoleon I:s segrar-att skära tänderna i krigisk vrede, för att icke uttala — Beresina. Öfver denna flod, öfver detta minne räcker fransosen endast ovilligt och i bottnen hatfullt sarmaten sin I hand. Och Frankrike vet dessutom allttör väl, att flera af de ädla springare, som utgöra ansp nnet för Rysslands triumfvagn, otåligt tugga betslet, för att, då ögonblicket jär inne, slita banden och göra sig fria. Frankrike her sig till fulo bek ket af det kolossala i Ryssland statsbygnad endast är hvitunenado gr.fvar, hvarur stora skåggor ropa på hämdens och den eviga vedergällningens dag. Frankrike lärde i grund känna Alexander den Förste; månne det lönar mödan att förnya bekautska