Aftonbladet – 14 november 1856, sida 1

— De flesta protestantiska kyrker i Amerika utmärka sig genom en stor enkelhet, eller rättare sagdt genom en ovanlig — fulhet. En lång bygnad med tvenne fönsterrader, den ena för galleriet den andra för sidogångarne, med fy a rader sittplatser och tvenne gångar dem emellan, med dörren vid den ena ändan och predikstolen vid den motsatta, med tvenne kakelugnar i midten, hvars svarta rör gå längs åt loftet hela rummet igenom — sådan är den äldre kyrkan. Predikstolen är en upphöjd platform, så tillräckligt vid, att presten under predikan beqvämligt kan vandra fram och tillbaka derpå. Denna platform, hvilken liknar en lutersk predikstol så li tet som möjligt, är merendels försedd med en rymlig och beqväm soffa, enär det ofta händer, att tre eller fyra prester samtidigt fungera. Framför predikstolen står det reformerta kommunionbordet; ty altaren anses såsom bevis på katolicism. När ett kyrktorn finnes för tempelklockorna, är det antingen helt och hå:let af trä med en väderhane öfverst (äfven korset betraktas såsom en romersk vidskepelse), eller åtminstone ytterst smaklöst utstyrdi med antika träpelare. Men äro kyrkorna än icke synnerligen storartade, så äro de desto mera beqväma. Kakelugnar, mjuka mattor, gröna persienner, säten, försedda med bolster och resorer, gaslysning om aftonen — allt detta bevisar att, om amerikanaren anser för onyttigt eller omöjligt att ära Gud genom menniskoverk, så vill han dock icke sakna något, som kan bereda menniskorna ett behag igt församlingshus. I Amerika finner man det alls icke anstötligt, att presten predikar ien rock på nyaste modet, att psalmerna afsjungas i ett raskt rytmiskt tempo, och att öfverhufvud den långsamma och högtidliga festligheten lemnar rum för ett het naturligt och hvardagligt beteende. Men då i den pennsylvaniska kyrkan, efter slutad gudstjenst, först presten, derefter de äldste och slutligen församlingens öfriga medlemmar tända sina pipnubbar och cigarrer vid kakelugnselden och vid utgåendet fyl.a tempelhvalfven med tobaksrök; så nödgas man erkänna, att en mera naiv och obesvärad kyrkosed svåriigen låter tänka. sig. — Vid uppförandet af nyare tempelbygnader har man visserligen tsgit mera hänsigt till skönhetens fordringar; men då man alltjemt sammanblandar de nest olika bygnadsstilar så äro äfven den kyrkliga arkiekturens moderna produkter i hög grad smaklösa. (Sv. Kyrkotidning.)