Aftonbladet – 14 november 1856, sida 1

Sedan ni rest bade Bordighera blifvit rätt ängsligt och dystert, men nu, sedan doktor Antonio äfven var borta, började vi att afsky denna trakt, och vi beslöto att äfven begifva oss bort så snart som möjligt. Det hade gått oss så väl i allt, och vi hade lagt ihop en ratt: vacker summa pengar. En välsignelse hvilade öfver allt hvad ni gjort för oss. Menniskor kommo från när och fjerran, för att se den gamla osterian, der den förnäme engelske miLorden och hans sköna dotter så länge uppehållit sig. Nästan alla resande från ert land, som färdades denna väg, stannade vid vårt lilla värdshus och tyckte om att höra os tala om er och allt hvad ni gjort, och de betalade hederligt för hvad de fiugo, och ofta dröjde de qvar öfver natten, emedan vi, som de sade, af er lärt att ställa så t.ll som engelsmän tycka om. Vi tyckte om dem alla för er skull, signora, ehuru iogen af dem tycktes vara bekant med er. Vi bergade oss således så bra som vi nånsin kunde önska. Den, som höll värdshuset i Mentone, önskade att draga sig ifrån rörelsen och hade ofta erbjudit 0s8 et: köpa den, men vi vågade icke säga ja förr än vi funnit en köpare till osterian. Vi hade lyckan med oss äfven härvid. En gammal sjöman, som alla menniskor ansett som död, återkom helt plötsligen till Bordighera, efter att ha varit borta i fyratio år. Han fattade tycke för osterian, emedan den låg afsides, och han, som han sade, der () Se Aftonbl. n:r 219—223, 225. 226, 228—231, 233— 244, 246—250, 252—255, 257—261, 263 och 265