Aftonbladet – 14 november 1856, sida 1

måste således ha varit allvarsammare än har trodde, eljest skulle han ha hållit sitt löfte Han måste vara sjuk; jag fruktar att...s och i det hennes fantasi fick öfvermakt öfvei hennes förstånd, målade hoa genast för sig sin dyre vän ensam, sjuk, hjelplös, kanhände till och med döende. Lucy fattade genast beslut att resa till Neapel, fara öfver till Pa. lermo och codte que coite söka reda på ho nom. Hon skref följaktligen med samme dags post till sin far och bad honom sam. manträffa med henne i Nespel, tilläggande. att i fall hon möjligen icke funnes der då han. finträffade, skule dock han i all händelser erhålla vidare underrättelser on henne af britiske ambassadören. Hon skre äfven till sin följeslagarinna, hvilken ännt var qvar i Nizza, att så fort som möjligt begifva sig till Genua; och tre dagar dereftei var vår sjukliga, ömtåliga Lucy ombord på sett ångfartyg, destineradt till Neapel. Signora Eleonora och Speranza följde henne ombord och dröjde qvar hos henne i det längsta, talande ord af hopp och tröst. . Skilsmessan var påkostande, i synnerhet för Speranza, hvi ken icke ville släppa sin älskade padrunas klädning, förr än hon aftvingat henne ett löfte, att, om hon någonsin skulle behöfva henne, skicka efter henne. Jag vet att jag endast är en fattig, obildad bondhustru och ni en förnäm, rik lady, sade den arma varelsen, under det att tårarne strömmade utför hennes kinder, men man säger att en råtta kan hjelpa ett lejon; glöm således aldrig, kära, kära signora, attjag helt och hållet tillhör er; och om den ringa bondbustrun kan vara er till någon nytta, så kalla henne till er; o, lofva att ni vill göra det, och jag skall stanna hos er och tjena er till min sista dag; — ja, det vill jag, så sant den heliga jungfrun bislpe mig! — (Forts.)