Aftonbladet – 14 november 1856, sida 1

nora; den godalgamla damen utbredde sina armar mot sin oväntade gäst, utan att med ord uttala sitt välkomnande. Hvilken här af tankar framstälde sig ej för båda under det de höllo hvarandra omslutna i en varm omfamning! Lucy varden första som talade: Sade jag er ej att ni förr eller senare skulle återfå edra älskade ? Gud välsigne ert ömma hjertan, svarade den italienska ladyn; den allsmäktige Guden har i sanning lyssnat till våra böner och gjort mig till en af de stoltaste och lyckligaste af mödrar. Speranza erböll en icke ringa sndel af signorans smekningar och kärleksbetygelser ; och om englar någonsin gråta med de ömsinnade, äro vi förvissade att de gjorde så i det de åsågo detta möte. Signora Eleonora hade föga att tillägga till de underrättelser rörande doktor Antonio, som Speranza redan lemnat, och detta föga var illa egnadt att uppmuntra Lucy. Endast en gång hade den välvilliga gamia ladyn hört något ifrån sin sicilianske vän sedan hans återkomst till sitt fädernesland. Hon visade brefvet för Lucy; det var dateradt Palermo den 1 Februari 1848, och lemnade en ko:t redogörelse om den etrid, som nyss egt. rum emellan konungens trupper och folkpartiet Doktorn hade synbarligen skrifvit i första ögonblicket af hänförelsen efter en dyrköpt seger. Brefvet hade detta posteskriptun: Jag bar, Gudi Jof, varit så lycklig att få utgjuta något af mitt blod för mitt fäderneslands sak. Ena förlupen neapolitansk kula sårade mig: i bögra axeln; det är endast en skråma: och hindrar mig ej, som ni ser, att begagna min arm. Jag nämner det för er endast på det ni ej må bli orolig i fall ni får se mitt namn bland: de sårades: Jag skallskrifva snart igen!s Och ni bar mte hört något ifrån höonota sedan! utropade Lucy bleknande. Signora Eleonora skakade sitt hufvud. Hans blessyr