Aftonbladet – 12 november 1856, sida 1

genom er bortresa — hen blef sig aldrig lik mer. Det är inte min mening att säga, att han inte var lika god, vänlig och menniskoälskande som förr, det skulle vara osanning att förneka det — men han hade blifvit allvarsam och bade aldrig mer någonting lustigt att säga, som en fattig menniska kunde få skratta åt. Presterna. med kyrkoherden i spetsen, hade också fått agg emot honom, och alltid var det samma historia om korx munionbiljetten vid påsk. Kan nitro att kyrkoherden en dag, från predikstolen, frögade hvad utländningar hade att göra bland oss? — som om inte utländningar också vore kristna menniskor! Det ena med det andra gjorde att doktor Antonio bade ett tungt lif, och han började längta härifrån. Nå väl, en dag — det var år 1842 — fick han bref hemifrån med underrättelse om att hans mor var död. Den goda ömsinnade själen lade det så vid sig, att han insjuknade, och om inte den der lilla engelske doktorn från Nizza varit — ni mins väl honom, signora, — hvilken kom hit och vårdade honom som en bror, så hade doktor Antonio säkert aldrig kommit sig. Han tills frigknade slutligen, men, min Gud, så han såg ut, han var som en skugga mot hvad han varit. Den engelske doktorn förde horom med sig till Nizza, och kort derefter gaf doktor Antonio tillkänna, att han afsade sig sin anställning som provincialläkare, och från denna stund sågo vi honom aldrig mer. En gång, då den engelske doktorn låg här öfver natten, omtalade han för oss att doktor Antonios mor stält så till — jag förstod inte rätt hvad han menade, men hon hade vidtagit någon anstalt, som hindrade regeringen I hennes land att taga den förmögenhet, som Kon testamenterat sin son; och längre fre i händelsevis höra, att vår godev Nizza och begifvit sig bort, ingen vi