Aftonbladet – 12 november 1856, sida 1

kunna uppkalla det efter er; ty att så skulle ske hade jag beslutat, skulle jag än vara nödsakad att uppfinna ett enkom namn. Battista ville att jag skulle kalla honom John efter er far, men det hade inte varit hälften så bra; och hvad tror ni således jag gjorde? Jag tog en almanacha och pick igenom alla he!gonen, och slutligen träffade jag på en Lucio — Gud signe honomp, och Speranza visade alla sina hvita tänder i sin förtjusning öfver att omtala sin upptäckt. Sedan Lucia Maria och Rosa Lucia blifvit afskedade, och Lucio öfverlemnad till sin mormors omvärdnad, återvände Speranza till Lucy och sade: Ack, käraste signora, ni kan aldrig föreställa er hur vi voro till mods sedan ni så plöteligen blifvit förd ifrån oes. Blif inte ond på mig att jag säger så, men det var riktigt grymt gjordt af er bror att komma bit bara för att föra bort er från ett ställe, der ni fann er så väl, och der enhvar, gammel och ung, tillbad er. Jag skall aldrig förgäta bur jag kände det då reevagnen försvunnit för mina öson. Vi voro alla förskräckligt beoch vändades dagen a , Battista var som en fisk på torra landet, och hvad den stackars doktorn beträftar (Speranza skakade menande sitt hufvud), så vandrade han fram och tillbaka, hit och dit, liksom en sjilj skärselden, utan att finna ro eller frid någonstädes! Hvem bade väl kunnat tro att det skulle slutas så, då vi sågo er och honom vandra tillsammans, båda så unga och vackra och så förnöjda att vara tillsammans, att det tycktes som om Gud skapat er för hvarandra. Men hvar i:l gagnar att klaga nu? fortfor Speranza, i det hon varseblef a:t Lucy skiliade färg. ,Utan tvifvel var det Guds vilja att det skulle gå eom det gick, men den stackars doktorn återbämtade sig aldrig eft-t hårda slag han fick