Aftonbladet – 12 november 1856, sida 1

Miss Hutchins är för ögonblicket helt och hållet undanträngd och visar sig ej stött deröfver. Speranza vill icke afstå ät någon,icke ens åt sin mor, rättigheten att sticka in de små fötterna i varma tofflor, laga i ordning bädden eller något som i ringaste mån kunde bidraga till Lucys välbefinnande. Lucy kände sig återlifvas i denna atmosfer af varm tillgifvenhet, och under det hon läppjade på sitt tå, hvilket föreföll henne som nektar, spred sig en värmande känsla af vilbefinnande öfver hennes trötta kropp och bjerta. Det var i sanning längesedan hon njutit en sådan festmåltid; i åtta långa år hade hon hungrat derefter. Bördens och rikedomens lockande skenbilder, fåfängans triumfer hade icke skänkt henne en timma sådan som denna. Af all den byllning, hvaraf hon blifvit öfverhopad, af alla de leenden, af hvilka den högborna ladyn blifvit bestrålad, de från kungliga läppar inberäknade, hade iogen så fröjdat, icke så smickrat henne, som denna bondhustrus leende, som dessa enkla menniskors hyllning. Det finnes, Gudi lof, glädjeämnen, hvilka rangen icke kan befalla eller rikedomen köpa. Lucy omtalade för Speranza sitt besök i Bordighera och sin bestörtning vid åsynen af förändringarna derstädes, samt den smärta hon erfarit, då hon fick höra att doktor Antonio var borta. Vi skola tala om allt detta i morgon, bästa signora,, sade Speranza, som märkt att Lucys ögonlock af matthet ville falla igen, och sedan ni haft en god natts hvila, hvilket jag hoppas ni skall komma att få. Jag ast låta er veta, att doktor Antonio le till sitt fädernesland och ännu är jvar der, var der ötminstone, för två månader sedan. Signora Eleonora har haft bref från honom, och hon kan säga er allting rörande