Aftonbladet – 12 november 1856, sida 1

förtjusning med osäkra steg tultade från den ene till den andra. Lucy betraktade uppmärksamt denna trio. Speranza vänder mg och upptäcker det tjusande ansigtet. xMadonna santa! Mor, mor, det är signoran. I ett ögonblick är hon på sina fötter, och kastande barnet i den nedhukade Batt:stas armar med sådan häftighet att hennes man faller raklång på ryggen med barnet kraflands öfver honom, hoppar hon upp på vagnssteget och faller Lucy om halsen. O min älskade signora! min älskade signoralo är det enda Speranza kan säga. Rosa störtar ut, med endast en tanke naturligtvis, att någon svår olycka drabbat familjens gallskrikande hopp. Battista reser sig längsamt, och ett allmänt igenkännande eger rum midt under sådana välsignelser snyftnivgar, handklappningar och åkallelser af den heliga jungfrun, att det skulle vara högeligen komiskt, om det icke vore särde1es rörande. Bevara mig, så kalla edra händer äro, signora! Så utmattad ni ser ut! Ack, om bara doktor Antonio vore härl Lucy snarare bäres än föres uppför trappan till bästa rummet i huset. En munter brasa sprakar snart i spiseln, en soffa rullas fram och, sedan Lucys våta schal och klädning blifvit aftagna, lägges hon på denna, ombäddad med kuddar och filtar, för att hvila och värma sig. : Speranza lutar sig öfver sin älskliga skyddsling, smeker och kysser ömsevis de ljusa, fuktiga lockarne, under det bon skaåler, pratar och välsignar dagen, stunden och maglonnan, men hkväl utan att i gin för tjusning förglömma någonting som i ring mån kan bidraga till hennes cara care padronas som hon kallar Lucy, välbefionande; mins af allt det rostade brödet och det varma t et icke hvardagstået, utan det som förvaras i den gröna kanistern för utomordentliga tillfällen.