Aftonbladet – 10 november 1856, sida 3

liga. De kunna med en obegriplig säkerhet, utan att sjelfva det ringaste dra på munnnen, säga till ett fruntimmer: Hindostans bayaderer äro markattor emot er; Mahomets houris äro icke hälften. så englalika som mi. Jag skulle ovilkorligen bli förtjust i er, så vida icke en öm: passion vore för mig helt och hållet en lyxartikel. Ser ni, min nådiEn det är med kärleken som med ett eko. ör hvarje gång den upprepas, blir den svagare och, svagare, och till slut tystsar den helt och hållet. Hos mig råder i detta hänseende en graftystnad. Råkas på en bal en alldeles okänd kavaljer, hvars dans juset icke är utmärkt för särdeles liflighet, vänder man sig till honom med uttryck af den mest obegränsade bonhommie, och yttrar: sl egenskap af menniskovän besvär jag er på det högsta, min herre, att icke dansa med benen allena, utan äfven med själen och hjertat. Klagar en ung medlem af detta excentriska och temmeligen oförsynta kotteri öfver sin fars slöserier, gör han det antingen i följande ordalag: Hade min far antingen aldrig kommit in i min slägt, eller också icke kostat mig så enormt, behöfde jag icke oupphörligen anstränga mig för att ådagsalägga min kompetens till ett fribröd på Danviken. År en sådan herre ute och åker, kör han sjelf, uppklättrad på kuskbocken, och hans hund sitter inne i vagnen, hviftande svansen åt de särskilta bekasta han möter i gathöraen. Är ban på spektaklet, har han, efter sitt eget uttryck, ledsamt, som en kung, och blott då baletten börjar lyfter han, med en åtbörd af bemödande, sin binokel till ögonen och utropar om någon af lansöserna: Ah! hon är kokett som en hednisk nymf, hvarefter ban åter sjunker ned i sin fåtölj och sin apati. Är han på rt värdshus, slutar han sin reqvisaition. med öljande mening eller omening: ÖOeh nu