Aftonbladet – 10 november 1856, sida 3

tioåringar af det täcka könet, som nödvändigt vilja förmå honom att dansat med i fackeldansen på slutbalen, och inhämtar äfven bugningens stora hemlighet af den härutinnan djupt invigda dansmästarinnan, hvilken, vid slutet af sista lektionen, förklarar honom vara en ung man comme il faut. Tryggad vid dennazförsäkran, träder han på bästa sätt utstyrd in i denzegentligaicansens verld; han besöker en bal; han vet med sig, att han gjort allt för att, som.termenilyder, bli gentil, och smickrar sig äfven med att vara det; han söker antaga skick, åtbörder, ställningar, sådana som han varseblifyer dem omkring sig, men imitationen blir karrikatyr, imitatören blir narraktig, och det fiinande, som en eller annan sdek skall dölja, är intet bifallsleende. Han deremot tolkar, allt till sin fördel, ser i den glada liflighet; som möter honom der han går fram, i de hviskningar, hvartill han är upphofvet, en det täcka könets oförbehållsamma hyllning, och Kane upp fracken, för att riktigt andas ut all den fröjd, som sväller i hansbröst En annan art af fåfänga påträffa vi hos åtskilliga personer, som fullt medvetande derom, 1 mer eller mindre mån göra sig till narrar, för att dymedelst skilja sig från hopen, och hvilka på beföngdheter och bizarrerier bortslösa en förmåga, ej sällan värdig att användas till ädlare ändamål. De lefva?i bagateller, men veta variera dem på ett sätt, som icke alldeles saknar originalitet;Deras klädsel är icke just modern; den springer merendels öfver moderna ända till gränsen af parodi. Den är icke elegant, ty icke sällan blandas ett slitet plagg midt ibland de glänsande nya, liksom för att påminna om alltings förgänglighet. De tala icke som andra menniskor ; idiomet är väl detsamma, men valet af uttryck skiljer sig betydligt från de allmänt bruk