Aftonbladet – 10 november 1856, sida 2

Den unga enkan begaf sig, lidande till kropp och själ, till Davenone, der sir John af tilltagande år och svåra giktanfall hållits fången de gista tvenne åren. Den ömme faderz förfärades af sitt barns förändrade utseende; och oroades ännu mer af den djupa nedslas genhet, hvari han fann henne fördjupad. Lucy kände sig döende, och ingenting kusde rubba hennes öfvertygelse om att hennes dagar voro jäknade. Sir JoKn gjorde sitt bästa att resonnera henne ifrån denna dystra föreställning, men utan framgång, ända till dessitanken att bon borde begifva sig utomlands framstälde sig för honom. — Hvarföre skulle icke detsamma, som en gång lyckades, nu äfven lyckas? Hon behöfde endast frisk luft, ombyte af -omgifning och lugn. Hvarföre icke resa på någon tid. till Bordighera och rådfråga doktor Antonio? Hon var helt säkert långt svagare då de voro der för åtta år sedan än bon ft var, och inom hur kort tid hade han icke gjort henne frisk? Grefven skulle troligen låta dem få hyra hans casino, eller måhända skulle de kunna förmå doktorn att åtfölja dem till Rom. Han, sir Johny vore öfvertygad att doktor Antonio skulle göra allt i verlden för henne... Den värde baroneten hade. anslagit den rätta strängen, och varseblifvande sir fördel, återu oprepade han sina argumenhter. Och nu blefvo dektor Antonio och Bordighera, Bordighera och doktor Antonio; den gamla osaterian, Speravza och Battista — dessa namn som på så lång tid icke nämts — dagliga samtalsämmnet vid Davenne Hall. Jordade minnen återvaknade till-lif och bevisade sin Makt i det de uppfriskade och återlifvade Lueys hjerta. En;dagningaf hopp spred sitt skimmer öfver. hennes betryckta snde. Ja om någonting kunde. rädda. benne. var det denne välvillige doktors omvårdnad — var det Rivieras milda smekande luft. Det beslöts följaktligen att, så snart soergeåret Var