Aftonbladet – 8 november 1856, sida 2

de, likt påfågeln, spänna ut sina fjädrar och kasta en stolt blick tillbaka på sin egen herrlighet, Men i umgängeslifvet förklara de sig sjelfva vara de största stympare i både gamla och nya verlden, och fuines något vidare af terra firma att taga tillj skulle de visserligen icke tveka att inberäkna äfven detta. Dock händer, om man alltför mycket går in på deras åsigter, att de plötsligen stickna till och fiana sig på det högsta uppbragta öfver sympatier, som de alls icke hade väntat sig; Det är i sådana obevakade ögonblick som fåfängan våldsamt ger sig luft och bryter ut, likt en raketkista, i blixt och dunder. Det är då man öfverfaller er med uppräknandet af det ena häftet poesier efter det andra, det är då man lägger i dagen allt hvad man gjort för att uppmuntra den ädla boktryckare konsten, det är då man åberopar sina förläggares anmälanden, sina vänners recensioner. En anaan del poeter bruka begära råd, i akt och mening att få beröm; fåfängan är i allmän het begärlig efter dylikt mustlöst foder och har en förmåga att idisla detsamma, som häntyder på frändskap med ett nyttigt, men å instinktens vägnar icke särdeles rikt utrustadt slag af våra husdjur. Så hade en ung skald till en af mina vänner öfverlemnat ett sorgspel i fem akter, och, om jag minnes rätt, i tjugotre tablåer, med slutscen i bengalisk eld, jemte anhållan om hans anmärkningar i margen af manuskriptet, Min vän ritade dit en ofantlig mängd kråkor, för att erinra sig hvar anmärkningar voro att göra. Den unge tragöden kommer åter och stannar helt perplex inför denna massa af monumenter öfver hans auktorliga synder. Till slut utbrister han, ur stånd att längre styra sig, med författarefåfängan blixtrande i det vidgade ögat: Herre! hvad vill detta säga? Är kanske min tragedi ett kråkbo?. — Nej,, genmälde min