Aftonbladet – 8 november 1856, sida 2

Men! hvarföre hafva armöerna allena städse förbiifvit bättre och fullkomligare i åsynen-af ett för öfrigt förderfvadt samhälle, hvarföre hafva de allena hållit sig fria från de skakande ideerna, samt derigenom gjort sig värdiga att utföra den stora rolförfattaren behsgat tilldela dem? Jo! emedan hos dem allena fullkomlig friskhet finnes, emedan af dem naturlagarne ej biifvit misskände, emedan hos dem allena lylnad, religion, ära och trohet ej gått förlorade! I en tid, som hotar med den fruktansvärda förbannelsen, att menniskan blott bedömes efter sin skicklighet (?), under det man är alldeles obekymrad om hennes verkliga värde, i en tid som utstakat så trånga gränser för manliga dygders utöfning; i en sådan tid är armn den enda räddningsplankan från en allmän bankrutt på ära och kraft. I armen allenast finnes sann gudsfruktan. Hos soldaten uppväcker ett fräckt hån öfver det heligaste städse ovilja, då detsamma i månget lärdt och sig för bildadt: anseende sällskap icke allenast blifvit tåldt, utan äfven belönadt, I kasernen är den gudfruktige ynglingen, när han derstädes förrättar sin bön, vida säkrare för hyckleri, än i verkstaden. Och kommer en tid, då religionen hotas, då må konungen uppropa sin arme till altarets skydd, och soldaternes bajonetter skola hvälfva sig till en döme, der tron fritt förkunnas! Soldaten allena tror, älskar, lyder och aktar, som sig bör. Aktning är det just, som fattas vår tid. Aktning för religionen, för konungen, för lagen, för ålderdomen, för qvinnan. Ingenstädes skall man finna denna aktning högre än i armån. I armån allena må man söka sann heder och ära. En riktig folktro har sedan urminnes tider sammanparat begreppet om den högsta hedersamhet med begreppet soldat. Han, som är kallad att skydda tron och samhället, att försvara religionen, och att vara en tillflykt för de svaga och förföljda, han måste vara upphöjd öfver hvarje misstanke. Soldaten allena förmår rätt uppfatta edens heliga betydelse. Eden är en så helig och allvarsam handling, att religionsstiftare derföre bäfvat tillbaka, och funnit menniskan för svag att aflägga densamma. Men soldaten han kan göra det, och det är bra och nyttigt, att han gör det.. Ty: sedan eden är aflagd, då är intet dröjsmål honom tillåtet, blott lydnaden hans enda plikt; sedan må han blott lita på lagen — hvilken lag nämnes ej — och framför allt ej grubbla, ej göra några uttydningar, samt med ett ord, kvarken tro eller tänka något, sedan han svurit. Men, hvad som är vigtigast, hos armån allenast finnes den förnämsta samhällsdygd, författaren kan tänka sig — den blinda lydnaden. Lydnad är förklaringsordet på det under, att, då en verld upplöser sig kring oss, armeerna blifva allt fullkomligare (?). Uppror emot den af Gud insatta öfverheten, detta gift som i våra dagar förstör mensklighetens organism, som -drifver den till vansinnets gerningar och meningar, har funnit ett motstånd i armöns fullkomliga friskhet. Slutligen säger författaren: liksom medlemmarne af tempelherreorden fästade Christi kors på sina mantlar och vapen, så bära äfven vi på dem vår konungs fälttecken, vår konungs med Guds nåde. Han är vår härmästare efter nämdeordensmening, ty hans befallning är Guds vilja. Såsom en helig orden måste vi betrakta armån, konungen såsom Guds representant. Äfven vi hafva att kämpa emot otrogne. Äfven vi hafva trons heliga fana att försvara emot de otrogne. Ännu i dag äro, vi trons, ordningens och lydnadens riddare!!! Sådana äro de i sanning märkliga åsigter oeh grundsatser, som i ofvannämde bok förordas och som hyllas af det nu i detlyckliga Preussen rådande junkerpartiet. Må det tillgifvas oss, om vi något länge uppehållit oss vid deras framställande; men få läsare torde hittills: haft tillfälle att närmare taga kännedom om dem i hela deras praktfulla utveckling. Föga förundrar det, att i sambällen, der en despots eller ett litet kotteris herravälde öfver den öfriga nationen måste uppehållas genom sbajonetten, eller att i stater, der armen är det enda band, som sammanhåller folk af olika stam, religion, seder och intressen, och der man en gång för alla beslutat sig att icke söka detta band i ett fritt styrelsesätts gemensamma fördelar, personer kunna uppstå, ihvilka försöka att genom ett sorts filosofiskt system, om än aldrig så falskt och lögnfullt, Iberättiga armån till den afskyvärda och föraktliga rol, för hvilken den dock kanhända sjelf i hemlighet bäfvar tillbaka. Men hvad com med skäl väcker förvåning är att uti ett land, som befinner sig i ett lugnt och lyckligt framåtskridande under åtnjutande af ett fritt styrelsesätts fördelar, äfven någon kan uppträda såtom förespråkare för nämde grundsatser, att det funnits en svensk officer, som icke allenast ansett dessa åsigter värdiga att löfverflyttas på svenska språket, utan till och med förklarat sig stolt, att få hembära sin aktning och hyllning åt de många sanna väc: kelser till en ädel militärisk anda, hvilka utgå från nämde arbete.n Det förråder verkligen hos öfversättaren den gröfsta okuznighet, att ens i ringaste mån vilja på vårt fädernesland tillämpa så abnorma förhållanden, som de för närvarande i Preussen rådande, Det fordras hos hönom onekligen mycket mod, att ens aflägset gifva anledning till. den misstanken, det han möjligtvis skulle menat svenska nationen med det förderfvade samhälle, hvars medlemmar äro otrogne, mot hvilkas angrepp armån, hos hvilken ensamt skulle finnas gudsfruktan, heder, ära, trohet och manlighet, med bajonettenskall skydda tronen, altaret, lagen, ålJerdomen och qvinnan! 6 Sådant mäste man dock misstänka till följd iaf den aktningsoch hyllning öfversättaren förklarat sig hysa för de uti Ja; tjenar framstälde åsigterna, och man vet sannerligen icke, :om man :skall le eller harmas åt en, lin;drigast sagdt, så pojkaktig bravad. Saken ivore äfven i och för. sig. sjelf af föga betydenhet, om icke öfversättaren ty värr äfven hos oss kunde påräkna sympatier af ett litet, men olyckligtvis ganska inflytelserikt: parti, ioch om icke öfversättningens ändamål sannolikt vore att genom de stora fraserna och poetiska utflykterna kunna inverka på yngre officerares oerfarna omdömesförmåga. Vi våga dock med tillförsigt hoppas, att detta syftemäl skall alldeles förfelas, samt tro iuttide yngre svenske officerarnes omdömeg