Aftonbladet – 8 november 1856, sida 2

vän, men nog finns der tillräckligt med vindägg. Men det är icke. allenast bland: skalderna utan eko och efterverld, som fåfängan härjar. Man påstår att den irländske sångaren Moore, för att lägga ett par tom till sin lilla gestalt, gerna skulle ha skänkt bort några everldligt sköna strofer ur sin Lalla Rook. Byron hade utan betänkande gifvit Manfred för ett halft qvarters förlängning af sitt korta ben, och Göthe skulle heldre afstått från. att Vara Fausts författare, än från sin geheimerådstitel, sitt kommendörskors af Hederslegionen, sin Röda Örn, sin Anna-orden och all den mångfaldiga granlåt, som gjorde skaldefurstens bröst till ett stjernsystem för sig. Den adliga fåfängan, fåfängan öfver börd och-namn, har längesedan, tack vare tidens framskridande i upplysning och medvetande af hvad dess frid tillhörer, börjat inse sin egen fåfänglighet. Ädlingen gifter sig nu med den förmögna, ofrälse flickan, utan att med regencens markiser, under likartade förhållanden, hånleende utropa: Man måste göra något för att fumer ses terres., på timpel, kanske alltför simpel svenska, för att gödsla sina gods; utan att med Lauzun vid ett likartadt tillfälle yttra: guldet är som solen; den ger fasthet Och hållning åt sjelfva smutsen. Ingen ny hertig af Croix förtäljer om familjedokumenter, räddade i Noaks ark undan syndafloden. Ingen ny grefve Marcellus åberopar jungfru Marias ord till hans anherre: Var betäckt, min kusin.! De skulle i sådant fall ndast mötas af det allmänna åtlöjet, och åtlöjet är i våra tider en makt; som icke ens en man med sexton anor vågar bjuda spetsen. Den aristokratiska suprematien började sjunka s-.mma gång som den aristokratiska knäunden;, så silkeslen, så hvit, med sitt vapenbroderade halsband af purpurrödt sammet, icke