Aftonbladet – 7 november 1856, sida 1

droppaf? måste länge falla innan den fär en fördjupning. Icke heller framskred upplösningsprocessen oupphörligen utan afbrott. Men den dag kom slutligen, och en sorglig dag var det, då grefvinnan gjorde sig reda för sin belägenbet, då hon såg sin dröm om kärlek och sällhet försvinna, likt en lysande såpbubbla, och kall ennwi) började ett, likt en orm slå sina ringar omkring hennes hjerta. Hade modersgltädjen blifvit Lucy förunnad, — hade hon egt ett älskaåt barn, till hvilket hon kunnat skänka sin själs öfverflödande rikedomar, så skulle allt ha varit godt. Men försynen hade beslutst annorlunda. Lord Cleverton hade önskat sig en arfvinge med hela den värma, hvarmed stamfadern för en ny ätteled önskar sig det, men han var allt för väl uppfostrad och ädelsinnad att icke dölja, så godt han kunde, huru mycket det smärtade honom att se denna förhoppning felslagen. Grefvinnans skarpsynthet förde henne likväl srart att märka att någonting annat än politiska beräkningar tyngde bennes mans sinne; och genom att söka utleta orsaken fann hon den. Det är märkvärdigt huru fyndiga vi äro att gissa till det, som skall smärta oss. Denna upptäckt rågade Lucys olycka, och få voro de nätter då hon ej fuktade sin hufvudkudde med bittra tårar. Huru många af de stora med rang och rikedomar afundas icke de ringare, hvilka skåda upp till dem såsom till solar och stjernor, strålande högt ofvan — huru många framvisa ej, då de beskådas på nära båll, någon hemlig kräftsjukdom, någon vidrig utvext, som gör dem till föremål för medlidande ; alldeles så som denna sköna ros, hvilken, med sådan ifver plockad, fäller sin praktfulla blomkrona, och visar en vämjelig mask i sin blomkalk. (Forts. följer.)