Aftonbladet – 6 november 1856, sida 1

TJUGOFÖRSTA KAPITLET, Åtta år semare. Vi anhålla nu att få begagna oss af det privilegium vi såsom romanförfattare ega, för att med ens hoppa öfver en tidrymd af icke mindre än åtta år. Om den godbetsfulle läsaren endast vill taga i öfvervägande den massa af betraktelser och tilldragelser, egande sammanhang eller ej med ämnet, hvarmed vi kunnat fylla detta mellanrum, och den tid och det tålamod, som inbesparas genom vårt behändiga sätt att komma framåt, så skall han ej, -hoppas vi, klaga öfver den ansträngning af inbilningskraften vi. pålägga honom, utan till och med hålla oss räkning för vår blygsamhet, Hädanefter skola inga ljufva lockelser förleda oss till afvikelser på vår väg. Farväl, skuggrika lunder och solbelysta höjder! — Farväl, fridfulla, blomsterströdda stigar, klara bäckar, muntert framsorlande vid sidan af vägen! Den solbelysta delen af vår väg. är tillryggalagd, och dystra skyar förmörka den återstående. Låtom oss skynda framåt till dess slut så hastigt vi kunna. Tiden är medlet af mars månad 1848, scenen samma landsväg, på hvilken vi för åtta år sedan första gången påträffade Lucy och hennes far, och likesom då, är förnämsta föremålet på denna en resvagn, rullande från Turbias höjder till det hafomgjordade Mentone långt nedunder. En molnhöljd himmel, ett blyfärgadt baf, en grå horisont begränsad, så väl åt landsidan som hafvet, af en dimmig vägg af tätt fallande regn — sådan är för närvarande den -melankoliska anblicken af den trakt, genom hvilken resvagnen rullar fram, Olivelundarne på höjd och i dal