Aftonbladet – 6 november 1856, sida 1

det -var sannolikt att den vackra signorinan någonsin skulle komma tillbaka. Sjelfva barnungarne som lekte på gatorna gjorde uppebåll i sina lekar för att fråga honom hvar signora Inglesina var. Det. föreföll så förunderligt, så onaturligt, så omöjligt, att hon skulle försvunnit från ett ställe, såhelt och bållet uppfyldt af henne, att Antonio i timtal kunde sitta i närheten af osterian, väntande att få se hennes hvita klädning fladdra på balkongen, eller höra hennes lärklika rjst sjunga en af de sicilianska sånger han lärt henne. Ibland blef han nästan ond på si sjelf och beslöt att skaka af sig denna trå nadsfulla oro; som följde honom öfverallt; han försökte långa ströftåg till fots under en brännande sol, men förgäfves. Näktergalens sång 1 dalen, doften aftimjan i ett bergpass, den hvita randen af någon aflägsen by, ringningen från någon aflägsen kyrka uppväckte gamla minnen, och-ur dem framsmög sig.den luftiga gestalten och åtföljde honom på hans väg. Hvad han än gjorde, bur manligt han än kämpade, kunde han ej göra sig fri från den, Antonio var-hjertsjuk. . Det sätt, hvarpå sir John uttryckte. sin erkänsla mot doktor Antonio, var på en gång finkänsligt och frikostigt. Dagen efter den engelska familjens afresa instälde sig Prospero, i enlighet med de instruktioner han på förhand erhållit, vid Antonios-böstad med ett bref -och Buffy. Baroneten anhöll i några rader, fulla af bjertlighet, att Antonio måtte mottaga ridhästen som ett minne af en person, som stod i stora förbindelser hos honom, och bad honom att han, i händelse han någongång finge båg att besöka England, icke måtte förglömma att han der hade en gammal vän, som räknade på ett besök af honom, och som önskade att få vara hans cicerone i sitt fädernesland. Brefvet innehöll