Aftonbladet – 5 november 1856, sida 1

Aubrey, reste på sin långa gestalt, följde henne, betraktade och beundrade trädgården.: Hade bon sjelf anlagt den? Nej visst inte, det var Speranzas verk, Speranza, värdinnans dotter, en ganska täck flicka, Doktor Antonio hade gifvit. Lucy de flesta blomplantorna. Äro de ej. vackra? — Mycket,,; sade Aubr-y, tilläggande: vet du, Lucy, jag är riktigt kär i den här doktorn du fätt dig. År du? sade Lucy, blickande upp till ho nom med strålande ögon. Jag har sällan sett en mera befallande gestalt än hans, och han är verkligen ganska gentlemanlik. Jag önskar han vore en engelsk -hertig. Hur så ? sade Lucy. Jag försäkrar dig att han är fullkomligt nöjd med sin lott. Emedan, om han vore det, unga lady, skulle ni båda bli ett vackert par. Lucy blef skarlakansröd. Somdet nu är, fortsatte Aubrey långsamt, med tydlig, hård, sträng röst, som det nu är, skulle jag heldre vilja se dig död och begrafven än At med denne man. Den lilla vattenkannan. halkade ur hennes hand, och hennes knän sveko henne. Tunnor tusan! utropade Aubrey, upplyftande henne från marken. Du behöfver inte skrämma dig åt en blott supposition. Och itan att vidare säga något slog han sin kraftfulla arm kring sin systers lif och förde henne uppför trappan och till soffan. Detta var första och sista gången Antonios namn någonsin nämdes emellan dem. Doktorn infann sig efter vanligheten på morgonen, men i stället för det bjertliga: säu. hvarpå han alltid mottogs af Lucy, erhöll ha: blott en stum helsning. Hennes kinder vor: förskräckligt bleka, he. nes ögon röda. Har rågade hur hon mådde, och fick ett bråd-. skande svar att hon befann sig ganska väl.