Aftonbladet – 4 november 1856, sida 2

Ja, Aubrey skulle skrifva med paketbåten från Indien, hvilken nu ankommit utan att medföra något bref från honom. Det är ganska ledsamt, sade Antonio. Men säg mig nu hur det är med er. Nihar inte hostat, eller hur ? Nej, men jag känner mig så dålig — så matt — så beklämd — så varm.x Icke underligt alls, Hvar och en lider mer eller mindre af dettä väder. Låt mig känna på er puls — det är ingen feber. Det är denna fördömda sirocco, som verkar på edra nerver. Se så, lägg er stilla ned igen, och han lade till rätta kuddarne under hennes hufvud, och jag vill försöka att skaffa er lindring. Misz Hutchins,, tillade han, i det han gick ifråa Lucy, vill ni vara god och tillaga ett glas stark lemonad åt miss Davenne? saften af två citroner i ett halft dricksglas vatten — ljumt vatten. Ja, sir, svarade kammarjungfrun med den mest honungssöta röst kon kunde antaga. Miss Hutchins var, vi måste nämna det, helt och hället besegrad; en svär eröfting, men Antonio hade fulländat den. Den fört högdragna kammarjungfrun bemödade sig nu att tilldraga sig hans uppmärksamhet, och fann sig smickrad af att utföra hans uppdrag. Snart visade sig Antonio ånyo, följd af Speranza, båda bärande en myckenhet grönskande grenar. De bredde dessa öfver hela golfvet; och sedan Speranza burit in en vattenkanna, vattnade doktorn qvistarne flera gånger, i det han sade: detta skall snart förskaffa oss svalka, så vida vi utestänga luften från den glödheta ugnen utanför. Han stängde glasdörrarne och fälde ned den gröna gardinen så att det blef halfskymning i rumtet. Tycker ni om er lemonad ? frågade han då Lucy satte ifrån sig sitt glas. Ja rätt mycket, den är så uppfriskande.