Aftonbladet – 4 november 1856, sida 2

tion, ett verkligt non plus ultra af kraftfullhet och styrka; italienaren mera smärt, men smidig och elastisk som en tiger, med nerver och senor af jern, beredvilliga tjenare af den okufliga vilja, som förrådde sig i hans ögons dystra eld. Gud gifve att de aldrig må sammanträffa i vrede, ty deras sammanträffande skall likna tvenne åskviggars! Detta ömsesidiga betraktande varade icke i tio sekunder, men till och med denna korta tidrymd var tillräcklig att utveckla inom de tvenne en stark känsla af antipati. Lucy anade detta med qvinnoinstinkt, och hennes tilltagande oro lossade hennes tunga. sMin bror, kapten Davenne — min läkare, doktor Antonio — pappas särdeles goda vän. Dessa ord bröt förtrollningen. Kapten Davenne buade sig vårdslöst, doktor Antonio likaså. n afskedsförmaning till Lucy att hålla s!g stilla och gå tidigt till hvila, så vida hon icke kände sig bättre mot aftonen — och föktorn alägsnade sig. ubrey började nu att ö rande sätt skjuta omkring alla stolar jer som funnos i rumraet I apritini Mr orsakade Lucy en plågsam sprit ing — till dess han slutligen, sedan an gorlunda symetriskt ordnat dem på ena sidan om soffan, atsträckte sina väldiga lemmar på denna extemporerade hvilobädd, allt under oupphörligt och högljudt talande. På detta erfor Lucy den kedja af lyckliga tillfälligheter, hvilken hon hade att tacka för den oförmodade glädjen af hennes brors sällskap. De voro i korthet följande. Den sjuke kamrat, ihvars ställe kapten Davenne måst tjenstgöra, hade tillfrisknat hastigare än man förmodat, och Aubrey hade följaktligen blifvit i ståndvatt afsegla med. just det fartyg, hvars atkorist utan bref från honem ersakat sir Johms o på det mest bull1