Aftonbladet – 4 november 1856, sida 2

— —t——-.At— — XX ——(-— Yt skälfvande. I samma ögonblick slås glasdörrarne med häftighet upp, en kolossal figur klifver, med bullrande steg, in i rummet, och Hallo, Lucy, min flicka, skallar från! en åsklik röst, i det den lefvande kolossen lutar sig ned för att kyssa den hvilande gestalten. Här finner jag dig då slutligen! Hvad fan skall allt detta betyda? Vid Jupiter! med dina gröna qvistar och vattenkannan ser du lika virginal utsom en herdinna: i en balett. Une Chaumiere et ton coeur. Ha! hal ingentinz saknas i idyllen, som de brukade säga i Eton; vid Jupiter, icke ens herden bb Aubrey ! utropade Lucy i förebrående ton, men ur stånd att kunna tillägga något. Vi behöfva knapt nämna att svordomen och det qvicka infallet voro riktade mot vår vän doktorn. Antonio hade, i det Aubrey inträdde, erhållit en så häftig knuff af glardörren att han nära nog kastades till golfvet, och vid bemödandet att återvinna jemvigten ramlade hans stol öfverända. Den nykomne vände sig om vid bullret, varseblef Antonio, och yttrade det fadda infallet om herden. De tvenne männens ögon möttes på ett ingalunda vänskapligt sätt. Aubreys föraktfulla uppsyn och krökta läpp utvisade föga välvilja för föremålet för hans granskning. Antonios sammantryckta läppar, askbleka ansigtsfärg och fasta beslutsamma blick tillkännagåfvo att han kände i luften, det han befann sig ansigte mot ansigte med en fiende, Så stodo de betraktande hvarandra, typer af tvenne vackra menniskoracer. Ti och -medGrekland och Rom ha sällan haft att framvisa tvenne sådana gestalter; den hh ljushårig, rödblommig, blåögd (Lusysögonl), den andra mörk som ea storm; engelsman nen vära ett hufvud högre än hans högväxte antagonist, bredaxlad och kraftfull i propor