Aftonbladet – 3 november 1856, sida 2

Lucy, åtföljd af Speranza — Speranza, som kunde simma som en haj — för att njuta af badet och af soluppgången. Ehuru en delaf Lucys barndom tillbringats på landet, hade hon, i anseende till sin klena helsa, aldrig stigit bittida upp, och följaktligen var detta underbara crescendo af ljus och ljud och lif, hvarmed naturen synes helsa solens annalkande, någonting alldeles nytt och bänförande för henne. Efter badet, i hvilket hon till att börja med fick vara en qvart och icke längre — detta var Bordigheraesculapens uttryckliga förordnande — och Speranza var icke den, som tillät öfverträdandet deraf, skulle Lucy dricka en kopp varmt 1å och derefter åter intaga sin säng till klockan sju, då hon steg upp. Återstoden af morgonen till kl. tio, då hon i sällskap med sin far frukosterade, använde miss Davenne till att vattna och ansa sina blommor — hon hade nu en liten egen blomsterträdgård — derefter till att rita eller måla ute på balkongen. Doktor Antonio infann sig alltid omkring klockan elfva, och stannade en timma hos henne, språkande eller läsande. Timmarne ifrån klockan tolf till middagen upptogos af en siesta, promenerande i trädgården, läsning, ritning eller musicerande. Vi ha glömt, tro vi, att nämna, det ett förträffligt piano blifvitanskaffadt från Nizza. Emellanåt utfördes duetter tillsamMans med doktorn, hvilken aldrig underlät att göra sitt andra besök på eftermiådagen. Hennes dag slutade med en kort vandring uppför kullen, eller ett besök vid grefvens kasino, samt någon gång en promenad i vagn till någon liten stad eller by i närheten. Men detta sistnämda blef allt mer sällsynt, ty den ljufva flickan hade varseblifvit den arme Battistas bedröfvelse hvarje gång han såg vagnen framför porten, och den nedslagne min med hvilken han drog sig