Aftonbladet – 1 november 1856, sida 2

perier med 4 å 5 rdr bko i daglig aflöning (många kontroHörer hafva ända till 6 rdr 52 sk. bko om dagen) intjena denna summa under 2 månader, fastän deras göromål ej fordra mer än cirka 2 timmars arbete hvarje dag och de dessutom hafva allting fritt på det ställe, der de äro anstälde. Fordringamrme för erhållandet af en konatrollörsbefattning äro icke ora. Kontrollörer skola blott kunna räkna decimalk-och hafva läslig handstil, så att de kunna föra teckningar enligt formulär. Af skollärarekandidater fordras deremot ordentligtvis, att de skola hafva tagit magistergraden. De, som nu hafva undangjort detta lärdomsprof, samt sedermera vunnit inträde vid xolan, såsom extra lärare, erhålla 240 eller 300 rdr bko i lön för ett års arbete. Räntan för det kapital, sm de hafva nedlagt på sina studier, medtager ungefärligen ?, af denna lön, och den återstående wedjedelen blir alltså den egentliga behållningen, hvaraf utgifterna för alla en bildad mans nödiga lefradsbehof under ett år skola tagas, enligt statens anvisning. Dock invändes, att extra lärarne ej blott arbeta för dagen, utan draga vexel på framtiden, och verka för sin befordran till ordinarie plats, då de blifva bättre aflönade. Detta är sannt, ty då erhålla de 600 rdr bko i årlig lön. Denna summa kan anses tillräcklig för deras underhåll under ungkarlstiden, men när de hafva fått familj, äro 600 rdr bko ännu mer otillräckliga, än 300 rdr voro, så länge de voro ogifta extra lärare. Rektorer och lärare vid högre lärdomsskolor hafva väl en något högre aflöning, men sådana lärareplatser räcka ej till för alla, utan många skollärare få under hela sin lifstid tjena för 600 rdr bko årligen. De, som lyckas erhålla de nämde bättre lärareplatserna, få gemenligen 800 å 1000 rdr bko i årlig lön, men äfven dessa lönebelopp anses med rätta för otillräckliga i dessa tider. Hvad blir nu i längden följden af en så klen aflöning för skoltjenstemännen? Jo! många män med fallenhet och skicklighet för skolgöromålen afskräckas derifrån och vända sig åt mer lönande fack, och de, som redan kommit in på skolbanan, arbeta der med bekymmer, nedtryckt sinne och harmset mod. Häruppå förlorar skolan i första hand och sedermera fven staten. Att använda den alltför stränga besparingsmetoden vid bestämmandet af skollärarnes löner är alltså icke blott stridande mot rättvisa och billighet, utan äfven emot skolans och statens egen fördel. a