Aftonbladet – 31 oktober 1856, sida 3

— ——-re t:zmnm0N0ttfvvocensttftntnnnnntn??!??H glädtigt, skulle man aldrig kunnat ana att den goda gamla frun bade sår i sitt hjerta, hvilka ständigt blödde. Signora Eleonora utgjorde icke en af det talr:ka systerskap, som begagnar sina egna sorger som en klubba för att dermed krossa andrag glädtighet, Under de tvenne timmar hon tillbringat tillsammans med Lucy hade den välvilliga själen icke ens gjort den mest aflägsna hänsyftning på sina egna pröfningar, och ehuru lifligt Lucy önskade att kunna visa sitt deltagande, hade hon icke våat vidröra ett ämne, som så omsorgsfullt tillbakaträngdes. Men uppmuntrad af doktorns närvaro, dristade sig nu vår älskliga engelska unga flicka att fråga signora Eleonora, hur hennes söner befunne sig. De befunno sig ganska väl då hon sist hade bref från dem, var svaret, Jag hoppas, fortsatte Lucy, efter någon tvekan, att ni regelmässigt har underrättelser ifrån dem. Tämmeligen regelmessigt hitintills, Gud vare lof, sade den gamla frun. Mina söners bref ha alltid kommit fram till mig, ehuru stundom något fördröjda. Lucys ögon riktades på Antonio. Signora Eleonora menar,, förk!arade doktorn, vatt den person, som är utsedd att ge nomläsa alla brefven till signoran från hennes söner, eller hennes till dem, hittills varit nog ädelmodig att låta dem framkomma till deras bestämmelse,, Det är för mycket illa att på detta sätt tränga sig emellan en mor och h ö de den varmbjertade Lucy. ennes sinerr, Eburu svårt det är, anmärkte signoran ödmjukt, skunde det vara ännu svårare. Jag har hört talas om olyckliga polska flyktingar. hvilka i många år utan skonsamhet blifvit förhindrade från lt skriftligt meddelande med sina mödrar och hustrur.